Tänk att ett parti med fascistiska rötter – och med anslutna organisationer som hyllar Mussolini och Franco – vunnit insteg i det norska Stortinget efter måndagens val. Tänk vilken reaktion som väntat i svenska medier, där den ena upprörda rösten efter den andra varnat för att nu var demokratin hotad!
Kanske hade sådana varningar varit berättigade, kanske inte. Fast nu var det inte något mer eller mindre fascistiskt parti som noterar 4,7 procent i valet – utan mer eller mindre kommunistiska Rødt. Inte alls kommunistiskt, enligt partiledaren Bjørnar Moxnes, men när partiprogrammet skrevs om för några år sedan avslogs försöken att ta bort kommunismen. Istället valdes den putslustiga formuleringen "Det var detta Karl Marx kallade kommunism".
Och därmed är det mediala intresset i Sverige minimalt – vilket är särskilt intressant med tanke på att exempelvis Sverigedemokraterna med jämna mellanrum anklagas för att inte ha gjort upp med sin historia. Kommunistiskt eller inte i dag bildades Rødt så sent som 2007 med grund i Rød Valgallians och öppet maoistiska AKP. Sedan dess är också Internasjonale Sosialister (IS!) en del av rörelsen. IS hyllar ännu både Lenin och Trotskij.
Om det är någon tröst lär Rødt inte få så stort inflytande i Stortinget, men att det blåste vänstervindar i det rika Norge råder det ingen tvekan om. I den mån det räknas som borgerligt var det bara Senterpartiet som noterar några framgångar, medan både Høyre och Fremskrittspartiet backar kraftigt och Kristelig Folkeparti hamnar under den fyraprocentsspärr som innebär att partiet inte får några utjämningsmandat.
Valets stora, eller snarare lilla, segrare är istället Arbeiderpartiet som visserligen backar, men vars partiledare Jonas Gahr Støre nu ändå få försöka bilda regering. Hans dilemma är ungefär detsamma som plågar Stefan Löfven i Sverige, för de tilltänkta samarbetspartierna Socialistisk Venstre och ovan nämnda Senterpartiet drar inte jämnt.
Inte mindre än tio partier sitter numera i Stortinget. Av dessa satt faktiskt Rødt sedan tidigare i parlamentet, fast med blott ett enda mandat. För så ser de norska vallagarna ut – alla som får röster nog för åtminstone ett mandat får också detta, medan däremot utjämningsmandaten bara fördelas mellan de med minst fyra procents stöd. I Rødts fall innebär det en uppgång från ett till (preliminärt) åtta mandat medan exempelvis Miljöpartiet De Grønne bara får tre efter ha hamnat strax under spärren. Att gå till val på att avveckla den norska olje- och gasindustrin gick uppenbarligen inte hem...