En man blir mördad i Skärholmen i Stockholm, inför ögonen på sin tolvårige son. Hans "brott"? Han hade sagt ifrån till några ungdomar. Civilkurage med andra ord. Dessutom hade fadern tidigare påpekat för polisen att ungdomsgäng cyklade runt i området och sålde narkotika.

Unga människor på cykel. Narkotika och skjutvapen. Det tycks inte riktigt gå ihop, men gör det. Inte heller är det så att någon ny gräns egentligen har passerats. Vi har andra liknande exempel på grova brott mot vanliga människor, som råkat vara på fel plats på fel tid.

Lärdomen blir tyvärr att vi bör vara försiktigare innan vi konfronterar några ungdomar som missköter sig. Man vet ju inte om någon kan vara beväpnad och hur det hela i så fall slutar.

Det berömda samhällskontraktet har alltså satts ur spel. Vi bör vara försiktiga innan vi uppvisar det civilkurage som fadern till en tolvåring visade i Skärholmen. Eftersom staten inte kan skydda oss.

Alla ledande politiker åkte förstås till Skärholmen för att visa sitt deltagande. Ja, nästan alla. Jimmie Åkesson anklagar sina kolleger i andra partier för att posera. Lite ligger det i detta, men bara lite, för hur hade det sett ut om exempelvis Ulf Kristersson inte hade åkt till Skärholmen. Vissa saker är nödvändiga även om de i sig själv kanske inte leder till så mycket.

Så vad ska man då göra? Någonstans mellan krav på mer eller mindre medeltida straff i sociala medier och det offentliga ojandet, finns det några faktorer att fundera över.

En är att det faktiskt går åt rätt håll! Det låter nästan förolämpande att uttrycka sig på det viset, efter ett så fruktansvärt mord. Men vi talar alltså om lagstiftningsarbetet och polisens utökade resurser. För lite, för sent – förvisso. Fast ändå i rätt riktning.

Ett exempel kan vara den av oppositionen kritiserade så kallade visitationslagen, som ger polisen rätt att under begränsade omständigheter visitera personer utan konkreta brottsmisstankar. Det har talats mycket om "rasprofilering" och annat, men lite om den faktiska nytta den nya lagen kan innebära. Till exempel att visitera just sådana beväpnade ungdomsgäng som mördade fadern i Skärholmen.

Naturligtvis krävs mycket mer. För personer över 18 år borde aldrig ålder vara en förmildrande omständighet (oavsett brott). För personer i övre tonåren måste det vara möjligt att utverka mycket högre straff för grova brott än i dag (det behöver inte nödvändigtvis handla om livstids fängelse). Även personer under 15 år bör under vissa omständigheter vara straffmyndiga (det behöver inte handla om traditionella fängelsestraff).

Visst behövs ett brottsförebyggande arbete, men det är svårt att genomföra i den våldets anarki som nu råder. Dessutom är problemet egentligen ett annat. Bristen på fruktan. Ungdomsgängens medlemmar fruktar måhända varandra, men inte samhället och dess svaga straff. Tonåringar får "brösta en fyra" – högst fyra års sluten ungdomsvård – för att bli en "hundragubbe". Därtill finns det inte så lite mer eller mindre öppen rasism mot "svennar" i dessa kretsar.

Det behövs mer nolltolerans. Både när det handlar om straff och attityder.