"Jag hade fog för att skjuta verkanseld. Men det var människor överallt. Jag kunde ha träffat en kollega eller någon oskyldig person."
Så säger polisen Jacob till varför han inte öppnade eld under kravallerna i Skäggetorp (nt.se). Ganska självklart, om man tänker efter. Förhoppningsvis inser alla partiledare detsamma nu.
Därmed inte sagt att polisledningen – regionalt och nationellt – bör undgå kritik. För lika uppenbart som det svårbedömda läget på plats, är att polisen i grund och botten misslyckades. Mobben tog, om än tillfälligt, över makten i Skäggetorp och andra förorter. Och det gör polisen Jacob mycket orolig. "När vi inte gick tillbaka in i Skäggetorp visade vi för de här personerna: Använder ni tillräckligt mycket våld, då kommer svensk polis att backa för er."
Egentligen går det att beskriva polisens misslyckande i en enda mening. Brist på fantasi. Man föreställde sig inte att det som faktiskt hände över huvud taget skulle kunna hända. Att cirkus Paludans allra första framträdande, i Jönköping på Skärtorsdagen, avlöpte fredligt gjorde sannolikt att polisen sänkte garden. Fast bara för att det går bra på ett ställe behöver det inte gå likadant på nästa, vilket strax visade sig när Paludan skulle dyka upp i först Skäggetorp och därefter Navestad. Märkligast är kanske att man inte heller nu lärde sig mycket, inför de kommande upploppen i bland annat Örebro.
Poliser som Jacob (vilken skrev en insändare i ämnet i omedelbar anslutning till händelserna) var frustrerade. Man hade tvingats backa för att omgruppera och invänta förstärkning. När densamma anlänt var alla inställda på att gå tillbaka in i Skäggetorp. Istället blev det observation på distans.
Det är då människor tappar förtroende för polisen.
Samtidigt som vi inte heller får glömma att nya och mycket allvarliga sidor påvisades av förortsvåldet på flera orter i Sverige. Många – inklusive denna ledarsida – har spekulerat i att det hela egentligen var frågan om en maktdemonstration från de gängkriminellas sida. Den teorin måste emellertid nyanseras. På vissa håll har visserligen kända kriminella identifierats, men samtidigt finns många vittnesmål om en synnerligen blandad skara stenkastare. Inklusive barn och deras mödrar.
Det är bilder vi känner igen från delar av Mellanöstern, men som inte hör hemma i Sverige. Det ställer de senaste decenniernas invandringspolitik och misslyckade integration i synnerligen skarp belysning.