"This is the way the world ends. Not with a bang but a whimper." Raderna från TS Eliots klassiska dikt "The Hollow Men" har i det närmaste sönderciterats, men äger ack en sådan riktighet under så många omständigheter.
Till exempel när epilogen i dramat Palmemordet nu äntligen ska skrivas.
Under torsdagen presenterade riksåklagare Krister Petersson vad man skulle kunna kalla Palmegruppens slutrapport. Nu läggs förundersökningen ner, eftersom den utpekade mördaren är död och inte längre kan åtalas.
Men dramat slutar alltså inte i någon knall, utan i ett gny. Palmegruppen presenterar nämligen inga större nyheter, inget mordvapen och framför allt inte någon ny teknisk bevisning för att den så kallade Skandiamannen skulle ha skjutit vår statsminister till döds för 34 år sedan. Det mesta om Skandiamannen har varit känt sedan tidigare, inte minst genom författaren Lars Larssons bok "Nationens fiende".
Många är missnöjda. "En svensk domstol hade inte godtagit detta" konstaterar till exempel Leif GW Persson och menar att Palmegruppen till och med kan ha gjort sig skyldig till förtal av avliden. Och det är av precis samma principiella skäl som denna ledarsida avstår från att namnge den utpekade mer än som Skandiamannen.
Vad vi har att göra med är inget annat än en präktig rättsskandal där Peterson enligt exempelvis advokaten Peter Althin tycks ha "använt sig av uteslutningsmetoden". Man har helt enkelt spekulerat sig fram till den möjligen mest sannolike mördaren av de misstänkta som är kända och funnit att Skandiamannen har mest att svara för. Men det är inte så det bör gå till i rättsstater.
Om något konfirmerar Krister Peterson att hans namne var oskyldig, samtidigt som det naturligtvis hade varit omöjligt att peka ut Christer Pettersson i vilket fall som helst eftersom inga nya fakta i målet har tillkommit. Tyvärr gäller detsamma i huvudsak den tidigare avvisade Skandiamannen.
Det hela är förstås djupt ovärdigt, men tyvärr inte förvånande givet hur jakten på Palmes mördare präglats av upprepade fiaskon ända sedan skotten föll på Sveavägen. Under sådana omständigheter kan man förstås fråga sig om tragedins sår någonsin kommer att läkas.
Vi vet emellertid redan svaret på den frågan. Ältandet av tragedin har emellanåt fått närmast morbida drag, när vi i själva verket sedan länge redan befinner oss på andra sidan av traumat.
Nu kommer förundersökningen äntligen att läggas ner och Palmegruppen upplösas. Givet det magra resultatet inte en dag för tidigt.