I september går överbefälhavaren Sverker Göranson i pension, faktiskt saknad av många som en ÖB som vågat tala klarspråk och ta strid med nedrustningsinriktade politiker. För ministären Reinfeldt var Göranson en nagel i ögat, då regeringen (med det tidigare försvarsvänliga Moderaterna i spetsen!) helst såg att försvaret blev en peramanent besparingspost på finansdepartement.
Fast det var då det, innan en viss Vladimir Putin i Moskva beslutat sig för att omsätta sin nyimperialism i en aggressiv utrikespolitik, inklusive anfallskrig mot Ukraina. Han har struntat fullständigt i såväl tafatta utländska sanktioner som protester efter att ryskstödda separatister sköt ner det malaysiska passagerarplanet MH 17 för ett år sedan. Däremot har vi fått känna av kränkningar – både i luften och under ytan – längs våra gränser.
Dramatiken till trots har det ryska agerandet emellertid inte varit helt överraskande. Upprustningen har fortgått länge och världen borde tagit lärdom när Georgien invaderades 2008. Få statsledningar har dock fångats med byxorna så långt ner som den svenska. Med allt från en sovande flygbevakning till ett avrustat Gotland och kronisk underfinansiering.
Det har vänt, även om farlig pacifism inom Vänsterpartiet och framför allt Miljöpartiet skapar problem för ministären Löfven. Att det är långt till försvarspolitisk realism påvisas av vårens överenskommelse. Densamma garanterar en långsiktig upprustning om tio miljarder kronor. Partipolitiskt relativt imponerande, men sakpolitiskt fullständigt undermåligt. Det hade behövts dubbelt så mycket bara för komma upp i vad ÖB krävt för att kunna leva upp till tidigare försvarsbeslut.
Givet att den utrikespolitiska utvecklingen fortgår i samma riktning (inget tyder på att Putin ämnar gå från hök till duva) kommer nästa ÖB att ställas inför utmaningen att kräva mer – mycket mer – av riksdagen. Kanske börjar våra makthavare också inse att de inte kan kosta på sig någon svansviftande lätting på posten, om det värsta skulle kunna inträffa.
I Dagens Nyheter 17/7 listas de tio främsta utmanaren till ÖB-posten. Två starka namn (om än möjligtvis för ”politiskt besvärliga”) är generalerna Karl Engelbrektsson och Anders Brännström från armén, ett annat Micael Bydén från flygvapnet. Det finns också utmanare längre ner i fältet, till exempel Lena Hallin (också flygvapnet) och Hemvärnets Roland Ekenberg.
Den senare kan om inte annat konsten att koka soppa på en spik. Med en bråkdel av försvarsbudgeten utgör Hemvärnet numera ett relativt slagkraftigt lätt infanteri på lokal nivå. I dagsläget är det också bara Hemvärnets tappra knappt 500 soldater på Gotland som ensamma står emot ett eventuellt invasionshot.