Invandringsfrågan rankas högt av de svenska väljarna och de flesta partier är överens om att det vore önskvärt med en gemensam politik inom EU. Densamma skulle gå ut på att fördela migrationen jämnare mellan unionens medlemsstater, vilket vore särskilt önskvärt för exempelvis Sverige – som var det land som tog emot flest invandrare per capita under den så kallade flyktingkrisen 2015.
Men flera medlemsstater i östra EU vill inte alls ha någon gemensam invandringspolitik. De har inte tagit emot många migranter tidigare och ser ingen anledning till varför de skulle vara ”solidariska” med Sverige och andra länder.
Varför ser man inte till det gemensamma bästa? Därför att det råder delade uppfattningar om vad som är det gemensamma bästa.
I öst dominerar en restriktiv invandringspolitik. Man menar dock att de länder som så vill, kan ta emot fler migranter. Varför ska andra bära den flyktingbörda som Sverige som genom sin, åtminstone tidigare, liberala migrationspolitik självt bär skuld till?
Vad som är rätt och riktigt blir alltså i stor utsträckning en fråga om utgångspunkt, men det finns ett problem till. Långt fler migranter vill söka sig till redan relativt invandrartäta stater som Sverige eller Tyskland, betydligt färre hoppas få stanna i Polen eller Ungern.
Då är det lättare att tala om solidaritet i förhållande till de få sydeuropeiska medlemsländer på vilka lejonparten av alla migranter först sätter sina fötter. Men också där håller attityderna på att förändras. Istället för att vänta ut en högst eventuell omfördelning på gemensam europeisk nivå, har inrikesminister Matteo Salvini (från nationalistiska Lega) bestämt sig för att stänga Italiens hamnar. En sett i effektivitet – om än knappast humanitet – framgångsrik politik, som inte bara dämpat flyktingströmmen till Italien, utan också inneburit stora opinionsvinster för Salvini och hans parti.
Något måste göras åt flyktingbåtarna, men i praktiken håller Salvinis linje på att vinna – och det är bara delvis uttryck för den nynationalistiska vågen inom EU. På samma sätt som i fallet med exempelvis premiärminister Viktor Orbans famösa stängsel mellan Ungern och Serbien, är det nämligen en politik som, beklagansvärd eller inte, fungerar (om målet är att bromsa invandringen). Men det är förstås något som många inte vill låtsas om. Det uppfattas också som västlig dubbelmoral i öst.
För svensk räkning innebär det hur som helst att förhoppningarna om gemensam europeisk invandringspolitik är grundlösa.