Det höll inte ens ett åt. Tio månader efter att riksdagsvalets många förlorare snickrade ihop en lösning som skulle ge den minst förlorande sidan en möjlighet att regera och samtidigt förhindra de största förlorarna (som trots allt var fler är de förstnämnda) att rösta för sin politik föll bygget snabbare än någon kunde säga korthus. Bara timmarna efter att Kristdemokraternas riksting med överväldigande majoritet i fredags röstat emot sin partiledning och att partiet skulle lämna decemberöverenskommelsen, DÖ, meddelade moderatledaren Anna Kinberg Batra att även Moderaterna ansåg att DÖ hade fallit. KDU:s (nya) oktoberrevolution hade lyckats. Därmed noterades också slutpunkten för en märklig tid i den svenska inrikespolitiken.
Man kan såklart tycka vad man vill om DÖ och på vilka grunder den byggdes. Sverigedemokraternas exempellösa framgång i riksdagsvalet, regeringen Löfvens fabulösa fiasko med att få igenom sin första budget och risktagandet med ett nyval är givetvis bakgrunden på vilken DÖ formerades och formulerades. Trots att försvaret av DÖ stundvis varit hårt från dess skapare och partiledarna som stod bakom den är det sannolikt få som sörjer dess bortgång. Ja, förutom den styrande minoriteten som nu inte kan trumfa igenom en politik som saknar täckning väljarkåren. Minns att väljarna inte gav Stefan Löfven och de rödgröna mandat för den politik vi lever under. Hans politik saknar stöd i landets högsta beslutande organ och den rödgröna vänstersväng han tvingat ut landet på har rimligen nått vägs ände.
Verkligheten är givetvis att Sverige visst kan styras utan DÖ. Dock kan det inte styras utifrån Miljöpartiets och Vänsterpartiets extrema politiska prioriteringar. Således måste den som vill vara statsminister prioritera i politikfloran. Vill Socialdemokraterna behålla regeringsmakten måste man också presentera en politik om kan få riksdagsmajoritetens gillande. Utifrån riksdagens nuvarande sammansättning inser de flesta att en sådan politik positionerar sig någonstans i den politiska mitten. Definitivt inte på vänstersidan. Det är i den ideologiska mittfåran väljarna har lagt sina röster och det är där förutsättningen för majoriteter finns.
Sen kan man förvisso ha synpunkter på blocköverskridande lösningar, politisk kohandel och generell mittenpolitik. Utifrån givet läge är det dock uppenbart att utan riksdagens stöd, på riktigt, är det inte möjligt att styra landet. Således måste regeringsbildaren, oavsett vem det är i morgon eller efter 2018, vara beredd att kompromissa om sin politik utifrån den mandatfördelning väljarna röstat fram. Parlamentarismen återkomst om man så vill.
Statsminister Löfven är i dag tillbaka på ruta ett, bordet är rensat och terrängen framöver okänd. Det är nu Löfven skall bevisa huruvida han är den skickliga förhandlare och den samarbetspolitiker så många uppger att han är. Hitintills har vi sett mycket lite av detta. Alternativet är en ny regeringsbildare eller nyval.