Den dominerande politiska idén om hur den svenska skogen ska nyttjas i framtiden fungerar enbart i teorin. Det beror på att skogen för de allra flesta individer är en särskild plats och inte all skog i hela landet.
Hur ska skogen användas i framtiden? Ja, den frågan ställs allt oftare.
Tanken är att den svenska skogen ska fortsätta att producera allt mer virke. Träden som huggs ska användas klimatsmart. Skogens produkter ska gå till att bygga trähus som ersätter betong, till pappersförpackningar som ersätter plast och till textilier av cellulosa som ersätter bomull. Skogsnäringen ska också fortsatt vara en motor i ekonomin, som pappersindustrin är i Norrköping. Eller som det har formulerats av regeringen i det nationella skogsprogrammet: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra med jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt till utvecklingen av en växande bioekonomi.”
Samtidigt ställs högljudda krav på att det ska förbjudas skogsbruk på allt större arealer, av miljöskäl. En del miljöorganisationer kräver att allt mer skogsmark ska undantas från skogsbruk, trots att 31 procent av skogsmarken i dag är undantagen från virkesproduktion till förmån för andra ekosystemtjänster (DN debatt, 26/6).
Utöver det ska skogen användas för rekreation och friluftsliv. En statlig utredning pekade för en tid sedan ut naturturism som en framtidsbransch.
Det politiska svaret på hur det ska gå att förena friluftslivets, miljöorganisationernas och skogsnäringens anspråk är att skogen räcker till allt. Sverige är jättestort – alla får plats.
Men det svaret håller inte. Orsaken till det är att när politiker talar om skogen handlar det om det samlade skogsbeståndet i landet. Men för många i befolkningen lär skogen snarare uppfattas som en avgränsad plats. Skogen är där hunden rastas på kvällarna, där älgen jagas eller skogsvårdsinsatserna genomförs. Det som spelar roll är vad som händer i det området, hur resten av skogsbeståndet används är underordnat.
Det går därmed inte att från politiskt håll lova att skogen räcker åt alla. För det kommer alltid att vara någon som får se sin lokala skog gå förlorad, antingen om det sker när staten förbjuder skogsbruk till förmån för naturvård, när markägaren hugger eller turistgrupperna invaderar. Visserligen kan alla intressen få en bit av den totala skogskakan i Sverige – men i den lokala skogen är det svårt att göra alla nöjda på lång sikt.