Häromdagen larmade Lärarförbundet i Västerås om klimatet på skolorna hårdnar. Anmälningar om hot och våld ökar, och det finns dessutom ett stort mörkertal. När lärare agerar mot elever återvänder de med föräldrar och andra vuxna för att prata med läraren. I Uppsala rapporterades att personer med kniv hoppade på lärare i skolan och på Tyresö blev två elever knivskurna. Allt på mindre än en vecka.
I Sverige mördas tio gånger så många unga män med skjutvapen i kriminella uppgörelser, jämfört med Tyskland. Detta trots att länderna har liknande problem med kriminella gäng, öppen narkotikaförsäljning och brottslighet i allmänhet. Men skjuter varandra, det gör man inte Tyskland.
Det vi ser är att värderingar om rätt och fel sakta eroderar i Sverige. Att begå brott är inget svårt. För att ta några exempel: De allra flesta skulle lätt kunna planka på bussen, eller sno med sig lite oxfilé i affärens självscanning. Det är inget svårt, och det går att spara många kronor på att vara oärlig. Offren är dessutom ansiktslösa: Det är knappast så att mataffären drar av svinnet på medarbetarnas löner, utan det tar bolaget. Och alla vet vi hur rika ICA-handlare är! Och Östgötatrafiken… Där sitter ju bara en massa politiker som inte fattar någonting, dessutom har vi redan betalt för biljetten via skatten!
Det är heller inte svårt att ta med sig en kniv till skolan. Alla har en hemma som går att smyga ner i väskan. Lika lätt kan 30 elever övermanna en lärare i ett klassrum, dels fysiskt, men också verbalt och mentalt. Det är också enkelt att ”ta över” ett bibliotek. Skrika, bråka, stoja, och när någon säger till: hota. Att kasta sten på en polisbil och sedan försvinna spårlöst är en barnlek.
Att avfyra vapen är heller ingen konst, det klarar vem som helst, även om få av oss har möjligheten eller viljan. Men är du en gängkriminell som blivit förolämpad är det ett mycket enkelt sätt att visa omgivningen att du inte är någon man djävlas med.
Men i de allra flesta av oss har naturligtvis ingen som helst önskan att göra något av ovanstående. Vi har moraliska spärrar som säger stopp. Spärrarna har vi ärvt från våra föräldrar och det omgivande samhället, och vi kommer se till att våra egna barn ärver dem i sin tur. Men spärrarna försvinner. Värderingarna grumlas.
Normer har under de senaste decennierna haft en mycket negativ klang i svensk debatt. Men nu ser vi normupplösningen framför oss, och det är så här den ser ut. För det enda som står mellan 30 högstadieelever och en livrädd lärare är normer. Det enda riktiga skyddet mot stenkastning för en polisbil är en norm. Och oavsett hur falskt begreppet tjuvheder är, är det den norm som står mellan en bortkommen knarklangare och en kula från ett automatvapen. Normen är det som inom oss som säger: Så gör man bara inte. Det är magkänslan, moralen, vår känsla för rätt och fel. Men det är som när tandkrämen lämnat tuben: Det är väldigt svårt att få in den igen. Flera normer vi haft har varit skadliga och dumma: Rock är till exempel inte syndigt och har knappast skadat samhällsmoralen. Nu skrattar vi bara åt sådant löjligt. Men det finns inte lika mycket att skratta åt när normen icke-våld rämnar. Naturligtvis bara hos en liten del av befolkningen. Men hur ska alla som helt saknar våldskapital svara när mobben är lös?