Efter flera veckors kalabalik inom Norrköpingspolitiken har de senaste dagarna varit lite lugnare. Snart kan det dock braka loss igen. Mycket hänger på om (eller kanske snarare när) Kristdemokraterna och Liberalerna väljer att inleda ett nygammalt förhållande med i första hand Socialdemokraterna.
Att Borgerlig samverkan kommer att falla är dock uppenbart. Varken KD eller L har gått med på den märkliga kompromisslösning som innebar att Sophia Jarl skulle avgå som kommunstyrelsens ordförande (KSO), men samtidigt ändå sitta kvar som kommunalråd.
Därefter har Jarl förklarat att hon sitter kvar som KSO. Som om ingenting har hänt. Dessutom vägrar hon att låta sig intervjuas av NT på nyhetsplats, annat än via e-post. Ett minst sagt udda utspel det också. Och naturligtvis fullständigt ohållbart i längden.
Den politiska utvecklingen har blivit plågsam, inte minst för Jarl personligen. Det är naturligtvis fruktansvärt att folkvalda utsätts för hat och hot. Fast att lägga skulden på mediernas bevakning framstår inte som särskilt trovärdigt.
Det sorgliga är att Jarl verkligen uträttat mycket på sin post. Framför allt har hon lyckats vända kommunens underskott till ett överskott. Förvisso hjälpt av konjunkturen, men inte mer än andra kommuner – som fortfarande misslyckas. Det är värt ett lika stort erkännande som att hon lyckades bryta decennier av allt trögare socialdemokratiskt ledd politik.
Den som vill kan rentav hävda att dagens uppkomna situation är orättvis. Ja, lite grand kanske. Fast det är så här politik ser ut. Och kritiken – även den interna – mot hennes ledarstil kommer knappast från tomma intet. Man kan, med viss rätt, vara misstänksam mot det sätt ledande kristdemokrater och liberaler hanterat den pågående politiska krisen. It takes two to tango. Som bekant.
Fast någon större diplomat har Jarl inte varit.
Och det är faktiskt helt avgörande. För hur skulle Jarl kunna styra vidare i minoritet, med stöd av blott Sverigedemokraterna? Även om det – mot all politisk sannolikhet – inte skulle något nytt vänster-mittenstyre, så hade ju Jarl ändå tvingats samarbeta med (åtminstone i första hand) just de partier som hoppat av på grund av kritiken mot hennes egna samarbetssvårigheter.
Även om Jarl istället tvingas bort av en ny politisk majoritet i kommunfullmäktige, hoppas hon emellertid få möta väljarna i kommunalvalet om två år. Det framstår dock inte som särskilt realistiskt. För vågar verkligen hennes parti låta Jarl vara Moderaternas främsta företrädare i Norrköping? Vilka förutsättningar föreligger då för maktskifte?
Oavsett hennes tidigare stöd inom Moderaterna lär Jarl tvingas bort av det egna partiet långt innan dess, vilket säkert kan bli en plågsam historia det också. Om hon inte själv inser det hopplösa i situationen, tar konsekvenserna av utvecklingen och modigt sätter laget för jaget.