Ibland kan Sverige vara som Storebror i George Orwells bok 1984. Det som ena dagen är sanning, kan plötsligen vara en lögn nästa – och vice versa.
Ett nästan övertydligt exempel gavs i dokumentären Tvärvändningen i Sveriges television häromveckan. Fram till hösten 2015 var det få (åtminstone bortom ledarsidor på högerkanten!) som ifrågasatte den hittillsvarande invandringspolitiken. Den som likt dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) uttryckte sig oförsiktigt riskerade offentlig brännmärkning. Billström tillrättavisades under myndiga och förolämpande former offentligt av Fredrik Reinfeldt. Statsministern visste själv hur ”känsliga” invandringsfrågorna var. Han hade tidigare oroat sig för hög arbetslöshet bland asylinvandrare. Fullt tillräckligt för att stämplas som smygrasist i medierna.
Stefan Löfven visste hur man skulle uttrycka sig. Hösten 2015 ställde han – till synes helt aningslöst – upp på budskapet ”Refugees welcome”.
Men som man bäddar får man ligga. Efter några månader havererade den svenska flyktingpolitiken. Löfven tvärnitade, Åsa Romson grät och plötsligen var det politiskt omöjliga och lättrasistiska, ja nästan bokstavligt otänkbara, istället höjden av statsmannaskap.
Och så kommer det att förbli. Även om det emellanåt framförs krav på en återliberaliserad politik, tas de samma inte längre riktigt på allvar. Sverigedemokraterna har växt sig för starka för att kunna ignoreras, Socialdemokraterna låtsas som det regnar (men kommer aldrig att acceptera en återsvängning) och Ulf Kristersson har varit tydlig med att den reinfeldtska invandringsliberalismen var en moderat parentes.
I den meningen är det numera lika extremt att föreslå en betydligt liberalare invandringspolitik, som det tidigare var att påstå motsatsen.
Så ser svensk samhällsdebatt ut! Tvärvändningen beskrev den politiska utvecklingen på ett utmärkt sätt, men passade i stort sett på frågan om medierna spelat någon roll. I själva verket var programmet emellertid ett uttryck för också den mediala omsvängningen – som sällan uttrycks öppet. Särskilt riksmedierna utnyttjade länge kollektivt sin faktiska makt i destruktiv riktning, genom att sällan ställa några besvärliga frågor – till sig själva och andra. Något som ytterst pekar i riktning mot journalistisk inkompetens.
Detsamma kan förstås gälla makthavarna i stort. Hur ska man annars förklara hur regeringen hösten -15 inte ens försökte ta höjd för risken att invandringspolitiken faktiskt skulle kollapsa?
Samtidigt: även om många (på goda grunder!) legat lågt av politisk självbevarelsedrift, har många också varit fega. Det har varit möjligt att diskutera migrationsfrågor också tidigare. För den som vågat.