I TV4:s nya program ”Anders och våldet” försöker Anders Öfvergård – annars känd som Arga snickaren – förstå hur det egentligen står till med gängvåldet i Sverige. Hans kamerateam följer poliser och kriminella i deras vardag. Det är ett klassiskt programupplägg, i stil med ”112 – på liv och död”.
Emellertid har programmet fått skarp kritik. I det första avsnittet följer Öfvergård med polisen när de ska göra husrannsakan i en lägenhet, där de misstänker att det finns narkotika. Han står alldeles för nära när hundpatrullen arbetar och plockar upp narkotikan som ska användas som bevismaterial med fingrarna. Dessutom hetsar han en av de misstänkta, som uttryckligen inte vill vara med på film. När denne maskerar sig framför kamerorna ifrågasätter Öfvergård det. ”Du är ju jättesöt”, säger han.
Att programmet kritiseras är bra. Grundidén är visserligen behjärtansvärd, då det är viktigt att hålla diskussionen om gängvåldet levande. Men själva produktionen bygger obönhörligen på premissen att chockerande innehåll ökar tittarsiffrorna. Då får integriteten stryka med.
Journalisten Max V Karlsson gjorde tidigare i år en uppmärksammad granskning av polisens officiella konton i sociala medier (ETC 5/1). Där beskrev han hur poliser lägger upp bilder och filmklipp i samband med utryckningar, husrannsakningar och gripanden. Tonen är ofta skämtsam och raljant, och friskt ackompanjerad av smiley-ansikten. Personerna som filmas befinner sig ofta i utsatta situationer och många gånger är deras identitet illa dold. Det finns flera hundra sådana konton på bland annat Instagram och Snapchat, somliga med tusentals följare.
Enligt Polismyndigheten själva är syftet med instagrammande poliser att skapa närhet till medborgarna. Att visa hur det polisiära arbetet fungerar i praktiken. Likt ”Anders och våldet” är ursprungstanken god. Men i vår moderna tillvaro, där vi tar till oss medieinnehåll nästintill konstant, blir vi alltmer krävande konsumenter. För att nå igenom bruset och skapa engagemang lyfter producenterna fram alltmer extremt innehåll. Då fungerar den grafiska utsattheten tyvärr mycket väl. En knarklangares eländiga bostad ger fler visningar och gilla-markeringar än en torr redovisning om vilka regler som gäller vid en husrannsakan.
Förhoppningsvis kan ”Anders och våldet” skapa debatt om hur långt vi är beredda att gå för att skapa engagerande medieinnehåll. Och huruvida samhälleliga makthavare som myndigheter och media ska få använda utsatta medborgare som rekvisita.