När barn far illa har vi alla en skyldighet att reagera. (Bilden är arrangerad och har inget samband med artikeln.)
Ibland kan verkligheten vara både hemsk och absurd på en och samma gång. Det som hände i Karlstad förra månaden överträffar ändå mycket. Fast är kanske också rätt talande för tillståndet i Sverige.
Enligt uppgifter i Aftonbladet handlar det om ett sannolikt våldtäktsförsök, som tack vare rådigt ingripande från ett par privatpersoner gick att avstyra, men där desto fler personer bokstavligen samtidigt såg åt ett annat håll. En 19-årig man – som tidigare samma år dömts för det i sammanhanget löjligt låga straffet åtta månaders ungdomsövervakning för våldtäkt – hade en halvtimme tidigare skrivits ut från en psykiatrisk avdelning för akuta problem. Bland annat inbillade sig mannen att Gud sagt till honom att han måste våldta ett barn.
I samband med utskrivningen konfronterade han en kvinna och misstänks nu för olaga hot, sexuellt ofredande och misshandel. Händelsen polisanmäldes, men mannen kunde ändå lämna sjukhuset. Försökte inte personalen kvarhålla honom, insåg ingen att det kunde föreligga risk för allmänheten?
En halvtimme senare dök 19-åringen upp på en busshållplats, där han anföll en flicka i knappa tioårsåldern och bland annat försöker dra av henne byxorna. Då hon lyckas slå sig fri och springer därifrån följer mannen efter, men flickan har tur: ett par räddar henne i deras bil, trots att 19-åringen försöker slita ut henne igen.
Åtminstone ur ett lekmannaperspektiv är det svårt att tolka 19-åringens agerande som annat än uttryck för en allvarlig – och uppenbarligen mycket farlig – psykisk störning. Frågor uppkommer om hur den psykiatriska vården kunde släppa honom, men också de lagliga förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård, liksom straffsatserna i det kriminalpolitiskt ofta slapphänta Sverige och tingsrättens resonemang i det aktuella fallet.
Fast minst lika allvarligt är faktiskt något annat. Våldtäktsförsöket föregick nämligen helt öppet, på en busshållplats där flera andra vuxna blev vittne till händelsen. Fast ingen ingrep. Varken handgripligen, genom att ringa polisen eller att försöka konfrontera gärningsmannen verbalt. Ingen verkar ens ha ropat på hjälp.
Flickan har själv i polisförhör förklarat vad som istället inträffade: "Dom kollar ner på sina telefoner."
Så har det hänt igen. Att människor aktivt undviker att se vad som händer och än mindre försöker ingripa. Ingen begär naturligtvis några hjältedåd, men någon reaktion hade varit önskvärd. Alla uppfattade kanske inte situationens allvar, men hela händelseförloppet tyder på en anmärkningsvärd likgiltighet.
Ett undantag fanns tack och lov. Paret i bilen kunde ha kört därifrån. Istället visade de prov på berömvärt civilkurage.