Den borgerliga regeringen 2006-14 var på många sätt exceptionellt framgångsrikt. Men Fredrik Reinfeldt begick två stora misstag. Det "mindre" av dessa var den reinfeldtska försvarspolitiken. "Mindre" eftersom det inte var fråga om någon egentlig nedrustning, bara en omrustning av den nedrustning Socialdemokraterna redan genomfört. Men likväl en borgerlig politik värd allvarlig kritik, inte minst eftersom försvarsfrågorna tidigare alltid varit viktiga för Moderaterna.
Det riktigt stora misstaget var dock den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet. Sverige gick från en mycket liberal migrationspolitik till en ännu liberalare. Invandringen ökade bortom vad integrationspolitiken mäktade med att hantera – redan innan allting kollapsade hösten 2015.
Varför gick Alliansen i över huvud taget armkrok med De gröna? Delvis berodde det nog på att Reinfeldt därmed inbillade sig ökat stöd i riksdagen också i andra frågor. Det hade han inte mycket för. Med de nya språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson tog Miljöpartiet ett rejält steg åt vänster.
Fast Reinfeldt var inte bara taktiker. Han trodde nog på sin egen politik – och ville dessutom förändra bilden av Moderaterna.
Statministern öppnade med andra dörren på vid gavel för Sverigedemokraterna.
Kanske insåg Anna Kinberg Batra detta. Ulf Kristersson gör det definitivt. Han vill nu gå tillbaka till det gamla och strängare regelverket. Med undantag för akutvård bör asylsökande som fått avslag och därefter vistas illegalt i Sverige varken få sjukvård eller tillgång till andra delar av det svenska välfärdssamhället. Barn kommer delvis att undantas, men kommuner ska förbjudas till egna särregler.
Syftet är att få fler som fått avslag att åka hem och inte leva kvar i det skuggsamhälle som håller på att växa fram. Polisen ska få utökade krav, befogenheter och resurser för att kunna genomföra fler inre utlänningskontroller, det ska bli lättare att placera personer i förvar och preskriptionstiden för asylärenden ska förlängas.
Bra, men kommer det att räcka? Problemen är dels att rättspraxis har förändrats, så att utvisningar inte ens är norm vid grova brott (Per Gudmundson i SvD 6/2), dels att vi uppskattningsvis redan talar om 50 000 personer som gått under jorden. En siffra som i värsta fall nästan kan fördubblas de kommande åren. Vi lär får leva med problemen i många år, samtidigt som en ny generation barn växer upp utanför samhället.
Att erkänna de egna misstagen är ett slitgöra – men någon måste göra det och nu råkar det bli Kristersson. Jobblinjen gäller fortfarande.