Riksdagens miljömålsberedning är en parlamentarisk kommitté vars uppdrag är att ta fram förslag kring hur Sverige kan nå miljökvalitetsmålen. Beredningen består av ledamöter från riksdagspartierna samt externa experter.
I fjol våras bytte miljöminister Romina Pourmokhtari (L) ut alla ledamöter. Hon förordnade också nya experter. En av dessa är en av landets mest kända skogsaktivister och tongivande i motståndet mot modernt skogsbruk (Syre 28/8 –22).
I somras höll han ”activism workshop” under aktivistgruppens Take concrete actions sommarläger, där även vänsterextrema AFA och stödgrupper till PFLP deltog. Han har under sin tid i offentligheten också haft en uppmärksammad konflikt med sin dåvarande arbetsgivare Länsstyrelsen (Land Skogsbruk 25/5 –18). Han slutade sedermera på myndigheten och representerar nu Skydda skogen, en aktivistgrupp som snarare är känd för sin ideologiska övertygelse än för sin vetenskapliga balans.
Att miljöministern förordnat en aktivist som expert väckte reaktioner (SLA 21/9). Bland annat krävde Centerns riksdagsledamot Helena Lindahl svar på om miljöministern kände till aktivistens förehavanden. ”Vid sidan av allsköns aktivister, där vissa uppges angelägna att erövra produktionen – vilket väl får betraktas som kommunistiskt kodspråk för att tvinga till sig andras egendom – delade regeringens förordnade expert även scen med mer extrema inslag”, skrev Lindahl.
Miljöministern har nu svarat att hon vid beslutstillfället inte hade denna information. Hennes försvar håller inte. Att som miljöminister påstå sig vara omedveten om en av miljödebattens mest framträdande aktivister är antingen en skrämmande okunskap om sitt eget ansvarsområde, eller en vilja att föra allmänheten bakom ljuset. Båda alternativen är förödande för miljöministerns trovärdighet och en belastning för regeringen.
Pourmokhtari värjer sig med att experterna är nominerade av deras respektive organisation. Inte heller det håller. Aktivistens perspektiv finns redan representerat av andra mer etablerade organisationer, och beslutet att förordna aktivisten är inte fattat av någon annan än Pourmokhtari självt. Ansvaret är ingen annan än hennes.
Antingen sparkar hon ut aktivisten, säkerställer att allt han tillfört miljömålsberedningen exkluderas och att beredningens betänkande inte bär på några av hans influenser, eller så behåller hon honom. Men då måste hon också försvara både honom och sitt beslut att göra riksdagens miljömålsberedning till en scen för aktivism. Att blunda och låtsas som att det regnar är inte längre möjligt.