"J'Accuse...!" – Jag anklagar...! Så löd rubriken på Émile Zolas berömda öppna brev till Frankrikes president och till förmån för den för spioneri livstidsdömde Alfred Dreyfus. Zola kunde påvisa att det i själva verket inte fanns några bevis för Dreyfus eventuella brott, det mesta handlade istället om öppen antisemitism i ett samhällsklimat präglat av masshysteri.
Det finns faktiskt psykologiska likheter mellan då och nu, mellan Dreyfusaffären och de apatiska flyktingbarnen i Sverige för femton år sedan. Visst fanns det drag av kollektiv hysteri i samhällsdebatten, när hundratals barn – varav 80 procent från Östeuropa eller Balkan – plötsligt "insjuknade" i en märklig apati, som i stort sett lyste med sina internationella motsvarigheter. Det enda botemedlet tycktes vara att barnen och deras familjer fick permanent uppehållstillstånd...
För framtida generationer riskerar nog ovanstående "sjukdomsbild", liksom framför allt "medicinen", att framstå som mer än lovligt märklig. Men Gud nåde den som ifrågasatte de apatiska barnen på tiden det begav sig! Då slog Konsensussverige tillbaka med all sin intolerans, smidigt kolporterad genom okritiska riksmedier. Framför allt fick mäktiga organisationer som Rädda barnen och i synnerhet Svenska barnläkarföreningen inte ifrågasättas. Den som däremot hävdade att barn kanske tvingades uppträda apatiskt, riskerade raskt att stämplas som smygrasist. För att inte säga sverigedemokrat.
Magasinet Filter var tidigare i höst först med att "avslöja" hur vissa barn just tvingades agera apatiskt på tiden det begav sig. Som det gick att läsa i ett långt reportage i NT 16/11 var Anahit ett av dessa barn. Föräldrarna förstörde hennes barndom, men väl att lägga märke med myndigheternas goda minne. Ja, mer än så – det duger att tala om hur det offentliga Sverige aktivt deltog i tragedin, genom att uppmuntra ett beteende som belönade misshandeln.
Alla kan begå misstag, det är sant. Men i så fall finns det skäl att åtminstone i efterhand problematisera det egna uppträdandet. Den välkände journalisten Janne Josefsson har självkritiskt konstaterat att man misslyckades i sitt uppdrag och uppmanat Sveriges television till självrannsakan. Resultatet? Ingenting.
Under sådana omständigheter är det inte märkligt om det folkliga förtroendet för de rikstäckande "gammelmedierna" sviktar. Eller för den delen att Sverigedemokraterna som av en tillfällighet är Sveriges största parti i opinionsundersökningarna.
Som man bäddar får man ligga.