I höst är det val, inför det bör målet med jordbrukspolitiken diskuteras. Historiskt har statens styrning av jordbruket syftat till att säkra tillgången på mat, särskilt vid kriser. Dagens svenska jordbrukspolitik bidrar däremot till ett system som vid ett krisläge lär leda till matbrist – inom eller utanför landet Vän av ordningen kan invända att det svenska jordbruket i stort är styrt av EU genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Men det finns goda skäl att ändå tala om ett särskilt svenskt läge, som har uppstått på grund av fördyrande regler och en mer långtgående lagstiftning. I Sverige är villkoren för bönderna tuffare jämfört med andra EU-länder. En situation som också beror på högre skatter på exempelvis diesel, hårdare djurskyddskrav samt generellt högre kostnader för arbetskraft, maskiner och byggnader.
Att det är dyrare att bedriva jordbruk i Sverige får effekten att bönderna här har svårt att klara den utländska konkurrensen. Ett uttryck för det är att en del jordbruksmark i Östergötland har planterats igen med skog. En investering som kan ses som säkrare än att fortsätta odla mat på åkrarna.
Beroendet av importerade livsmedel är därmed stort. Blir det ett år med dåliga skördar över hela klotet leder det till att Sverige konkurrerar med resten av planeten om samma begränsade matlager. Ett rikt land som Sverige lär dock alltid kunna köpa livsmedel på världsmarknaden, om än på bekostnad av fattiga länders befolkningar som riskerar att sakna tillräckligt med mat.
Vid en kris som endast påverkar Sverige blir det också snabbt problem. Stängs importvägarna stannar inte bara inflödet av utländska livsmedel utan även det nationella jordbruket. I samma stund som dieseln tar slut upphör svensk matproduktion. Utan diesel stannar traktorerna och många andra av jordbrukets maskiner. Det är inte mycket till totalförsvar.
Ett annat fenomen som slår emot livsmedelsproduktionen är att många kommuner väljer att bebygga åkermark. Och då städerna i många fall har grundats i områden med jordar som kan ge mycket mat till lokalbefolkningen är det ofta några av landets allra bästa åkerjordar som bebyggs.
En liten motreaktion kan dock skönjas när allt fler kommuner uttrycker ambitioner om att skydda åkermark, i Söderköping har det formulerats i översiktsplanen och även i Norrköping har en liknande intention framförts. Om målen får någon större effekt i praktiken återstår däremot att se.
För Östergötland är jordbruket viktigt, både för att ge mat på bordet och som näring. Att lyfta behovet av en jordbrukspolitik som säkrar tillgången på mat vid en kris bör vara en viktig fråga för de politiker som aspirerar på att få en plats på östgötabänken i riksdagen efter valet.