Att satsa alla pengar på en häst kan vara riskfyllt, åtminstone om hästen ifråga – Magdalena Andersson – plötsligt uppvisar politisk hälta. Vi såg det i USA, dit Andersson åkte för att lära av Demokraternas kandidat Kamala Harris hur man vinner presidentval.
Istället fick Andersson bittert lära sig hur man i själva verket förlorar val. Och av alla motståndare till råga på allt mot Donald Trump.
Fast Anderssons problem började ju långt innan dess. Alltsedan förra riksdagsvalet – som partiet visserligen förlorade – har Socialdemokraterna satsat på enmans-, förlåt enkvinnasshowen. Andersson har matchats hårt mot Ulf Kristersson. Sakpolitiken har varit mindre viktig. Klassröstningen har knappt existerat på den (öppna) agendan. Det kan man visserligen förstå, när många traditionella arbetarväljare numera röstar på – Sverigedemokraterna.
Men nu har alltså också Anderssons förmåga att charma väljarna avtagit. Det är naturligtvis inte dåligt när 43 procent av väljarna anser sig ha förtroende för henne. Fortfarande bättre än både Kristersson och Jimmie Åkesson. Fast samtidigt stadigt sämre än i föregående opinionsundersökningar. På ett år har Andersson tappat sexton procentenheter.
Egentligen borde förstås dylik sifferexercis vara ganska fånig. Det är fortfarande långt till nästa val. Problemet är att Socialdemokraterna just nu inte har mycket mer än just Andersson. I vissa fall vägrar man svara (kärnkraften). I andra fall triangulerar man efter bästa förmåga (brott och straff). I åter andra fall hotar man som vanligt med Åkesson (vilket inte längre lurar någon).
Ändå kan man ju vara snäll och hävda det socialdemokratiska regeringsalternativets relativa hygglighet. Sådant räcker ofta längre än man kan tro. Om bara denna hygglighet går att översätta i lika stabila regeringskonstellationer.
Fast så är inte heller fallet. Nooshi Dadgostar vill helst inte samarbeta med Muharrem Demirok, inte mer än vad Demirok vill samarbeta med Dadgostar (helst inte alls). De gröna språkrören är då mer medgörliga, men säger irriterande nog nej till den kärnkraft Andersson innerst inne vet att Sverige behöver. Inom säkerhetspolitiken utgör både Vänsterpartiet och Miljöpartiet osäkra kort.
Särskilt stark blir kontrasten till den borgerliga trippelalliansens samverkan med Sverigedemokraterna. Detta så kallade Tidö-samarbete har kritiserats nästan lika hårt som Åkessons högst relativa rasism. I vare sig det ena eller andra fallet låter någon sig imponeras.
Händelseutvecklingen påvisar farorna med att förlita sig på personligt förtroende, snarare än på den egna sakpolitiken, men också hur externa faktorer (samarbetspartier) kan påverka det egna förtroendet i negativ riktning. Detta till trots bör inte borgerliga politiker lockas att dansa på Socialdemokraternas kistlock. För besvärligt eller inte leder fortfarande det rödgröna regeringsalternativet i opinionsmätningarna. Och det kan räcka med en enda regeringsskandal för att vindarna ska vända ytterligare en gång.