Hade inte statminister Stefan Löfven tillfälligt blivit akut sjuk hade allt rullat på som vanligt och vi hade kanske aldrig (eller mycket senare) fått reda på mörkläggningen kring den vice statsministerposten. Den titeln har ju Åsa Romson (MP) och de flesta antog att hon mer eller mindre automatiskt skulle ta över som regeringschef, om än bara för stunden.
Till mångas överraskning övertogs Löfvens arbetsuppgifter istället tillfälligt av utrikesminister Margot Wallström (S) i egenskap av person med längst tjänstgöring som statsråd. För allt i världen – många skulle nog säga att Wallström är ett stabilare statsministerämne än Romson! Fast så här skulle det ju inte gå till.
När Olof Palme mördades 1986 togs hans arbetsuppgifter först tillfälligt och sedan permanent över av Ingvar Carlsson. Frågan om den vice statministerposten är alltså inte bara ett titelbråk vilket som helst, utan potentiellt av stor betydelse.
Under Alliansregeringens dagar tillföll posten det näst största regeringspartiet, först Centerns Maud Olofsson och därefter Folkpartiets Jan Björklund. Båda blev mäkta förvånade över att Löfven i hemlighet frångått denna ordning och omvandlat posten till en meningslös papperstitel. De är inte ensamma. Allt från statsvetare till Miljöpartiets egna sympatisörer är överraskade. Inte ens De grönas egen riksdagsgrupp hade fått veta något!
Löfven har uppenbarligen inte litat på Romsons omdöme i händelse av att han själv av en eller annan anledning inte skulle kunna utföra sitt arbete. Dessutom är MP ett mycket mindre regeringsparti än Socialdemokraterna och inom det senare partiet saknas det modern erfarenhet av koalitionsregeringar.
Samtidigt gäller det ju att hålla sin samarbetspartner på gott humör. Ett titulärt pärlshalsband är alltid populärt, även om pärlorna råkar vara av glas. Romson fick alltså bli vice statsminister, vilket ger intryck av att De gröna verkar som ett koalitionsparti på samma villkor som Socialdemokraterna.
Fast socialdemokratisk maktfullkomlighet och löfvensk förhandlingsskicklighet går mycket längre än så. Romsons avlövades nämligen inte bara som vice statsminister, utan (mycket mera kännbart) som miljöminister. Ibrahim Baylan (S) fick ansvar för de tyngsta frågorna som energiminister. Och Romsons språkrörskollega Gustav Fridolin fick ett par överrockar i form av socialdemokratiska statsråd med sig på utbildningsdepartementet.
Föga förvånande har Miljöpartiet hittills gjort få avtryck på den faktiskt förda politiken. Ett undantag kan möjligen vara att högre avgifter på kärnkraften faktiskt riskerar leda till den förtida avveckling som Löfven nog innerst inne fruktar. Samtidigt har Miljöpartiet blivit gruvligt överkörda i exempelvis försvarsfrågan.
För Sveriges bästa gör det inget om Löfven låter begränsa De grönas inflytande så gott det går. Fast bedrägligt är det, i vilket fall som helst.