Plötsligen händer det. Regeringen har – med brett stöd i riksdagen – fattat beslut om att Sverige ska gå med i Nato. Det som ännu för några månader sedan framstod som nästan lika otänkbart som för tio eller tjugo år sedan, var plötsligen inte bara möjligt utan både klokt och nödvändigt.
Och medan Nato länge varit en trätofråga mellan höger och vänster, var Magdalena Andersson och Ulf Kristersson rörande överens under måndagens presskonferens. Bakom sig har de över 300 mandats stöd i riksdagen. Bara Miljöpartiet och framför allt Vänsterpartiet framhärdar i sin hopplösa neutralism.
Avgörande för utgången var den snabba socialdemokratiska omsvängningen under Anderssons milda ledning. På presskonferensen talade hon om en ny era, vilket ändå är en smula överdrivet. Sverige samarbetar sedan länge med Nato och Nato-motståndet är svagt bortom yttervänstern. Under den föregående riksdagsdebatten konstaterade till och med en lagom luttrad Per Bolund att man inte kommer att kräva något utträde när vi väl kommit med i Nato.
På motsvarande sätt förefaller en annan gammal kritiker till svenskt Nato-medlemskap – Rysslands diktator Vladimir Putin – ganska luttrad han också. Enligt ryska medier ska Putin till synes förvånande meddelat att de finska och svenska Nato-medlemskapen inte utgör något problem för Ryssland (svd.se)! Hans underhuggare är aggressivare, men Putins uppträdande påvisar att han själv inte är överraskade av utvecklingen. Nu är det istället "utbyggnaden av militär infrastruktur" som avgör den långsiktiga ryska reaktionen. Sannolikt en varning för att inte bygga Nato-baser i Sverige, fast måhända också kritik mot den pågående svenska upprustningen. Har man redan förlorat en fråga är det lika bra att gå vidare till nästa.
Det lynniga uppträdandet i Kreml är en anledning till att vi behöver Nato-medlemskapet. En annan anledning är att vi hör hemma i väst, i Nato. Det har vi alltid gjort. Det märkliga är att det, också efter kalla kriget, skulle ta så lång tid att äntligen bli medlem av Nato. Fast, som ordspråket lyder, bättre sent än aldrig.
Finland och Sverige söker medlemskap samtidigt och förhoppningsvis blir ansökningsprocessen en rask expeditionsaffär, det turkiska trilskandet till trots. Därefter kommer alla nordiska länder att vara Nato-medlemmar. Det är det verkligt historiska och något vi egentligen inte sett sedan Kalmarunionens dagar.