Kampen om Europas största batterifabrik urartade en smula under Almedalsveckan. Först ett rekordbesökt seminarium, där någon vinnare i kampen aldrig presenterades. Därefter ett pressmeddelande dagen därpå där finalisterna utsågs. Och nej, som bekant var ingen av dessa två Norrköping.
Ovanstående reaktion kan möjligen framstå som en smula småsur. Må så vara! Mycket stod på spel – och förfarandet med val i flera omgångar framstår som tveksam. Det hade varit bättre att utse den segrande orten direkt.
Fast även om Norrköping nu inte får fabriken, kommer densamma åtminstone att förläggas i Sverige. Såväl kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) som oppositionsrådet Sophia Jarl (M) hoppas nu att anläggningen till sist hamnar i Västerås, vilket vore bäst för Norrköpings del. Besvikelsen är emellertid uppenbar och berättigad. Det är stora möjligheter som nu går staden förbi.
Hade det gått att göra mer? Utan kunskap om alla detaljer blir nog svaret nej. Från politiskt håll har det funnits god insikt om fabrikens betydelse. Däremot kan kalabaliken kring berg- och dalbanan i Kolmården möjligen spelat in på ett negativt sätt, om än knappast mer än på marginalen. Från Northvolts sida har betydelsen av snabb och effektiv tillståndsgivning påpekats. Kolmårdshistorien kan i det avseendet knappast ha varit någon god reklam för Norrköping.
Hur som helst är det måttligt meningsfullt att leta syndabockar. Den avgörande sanningen är förstås att alla kandidater hade goda möjligheter. Skellefteå och Västerås är bara att gratulera.