Det går att förstå psykologin bakom glädjen i att panga rutor. Men det som ibland ursäktas som pojkstreck, får en annan innebörd när skadegörelsen blir konsekvent. Och när mindre barn drabbas, finns det inga ursäkter.
Läs mer: "Det var glassplitter i hela allrumet"
Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT 8/6 har förskolan Plysaren i Marielund, Norrköping drabbats av omfattande vandalism. Överallt har fönster krossats. Även säkerhetsförstärkta fönster har slagits sönder, ja till och med barnens lekstuga är förstörd.
Tyvärr är det inte första gången som Plysaren drabbas. "På fem veckor har jag varit här fem gånger", säger Jimmy Buchholtz på Bygg GG som har kommunens uppdrag att reparera skador. Förutom krossade rutor, sönderslagna staket och glassplitter får personalen passa på fimpar och allmän nedskräpning. Det är inte bara otrevligt i största allmänhet, utan dessutom potentiellt farligt för barnen.
Nu är inte Plysaren på något sätt ett extremfall. Nyligen kunde NT till exempel rapportera om skadegörelse på i tur och ordning Smedbyskolans förskola, förskolan Skatten i Navestad och förskolan vid Atriumhusen i Hageby. Det är kanske inte förvånande att det emellanåt är Norrköpings så kallade problemområden som figurerar, däremot att förövarna ibland inte är äldre än att polisen bara kan köra hem dem till föräldrarna.
Man kan frukta att det ofta slutar där. Att barn och ungdomar inte behöver känna av några verkliga påföljder. Signalerna från samhället i Låt gå-landet Sverige är att brott lönar sig! Barn och ungdomar lär sig. En ny generation kriminella håller på att växa upp. De får själva betala priset för utanförskapet i vuxen ålder – fast det får alla vi andra också.
Förutom det synnerligen oacceptabla att små barn drabbas av vandalismen, är det ytterst redan i dag skattebetalarna som får bekosta saneringen. Därtill ägnar sig Norrköping och andra kommuner åt vad man skulle kunna kalla negativ signalpolitik. Det är naturligtvis inte på något sätt ett nytt fenomen, utan känns igen från framför allt utanförskapsområden som Rinkeby och Rosengård sedan många år.
De specifika lösningar som föreslås i fallet Plysaren kan förhoppnings ha effekt, men är huvudsakligen defensiva till sin karaktär. Det handlar om ökad bevakning, larmning och eventuellt övervakningskameror. Det är bra, men angriper egentligen problemet i fel ända.
När det handlar om ungdomar i övre tonåren, krävs det tydligare påföljder. När det handlar om barn i egentlig mening krävs bättre uppföljning men också att föräldrarna i större utsträckning ställs till ansvar för deras uppenbarligen bristande ansvarstagande.
Land skall med lag byggas. Men i dagens Sverige respekteras inte ens alltid förskolebarn. Det är kort sagt bedrövligt.