Åtminstone lite äldre personer minns nog hur dåvarande kulturminister Birgit Friggebo (FP) gjorde bort sig under en debatt i Rinkeby 1992 om främlingsfientlighet. Friggebo försökte lugna de upprörda känslorna – genom att föreslå alla att sjunga We shall overcome... Det som var välmenat, och under andra omständigheter också hade uppfattats på det sättet, framstod nu som i bästa fall flummigt, i sämsta som förolämpande.
Ungefär på samma sätt var det med Fredrik Reinfeldts famösa vädjan att människor skulle öppna sina hjärtan för fler flyktingar. Detta i en situation då många hade börjat oroa sig för en misslyckad integration i den liberala invandringspolitikens spår. I det läget framstod statsministerns påbud som lätt löjeväckande, men också arrogant.
Skillnaden mellan Friggebo och Reinfeldt är att medan hon faktiskt insåg sitt misstag, gäller detsamma verkligen inte för honom. Han håller fast vid sin naivoptimistiska världsbild och en radikalliberal migrationspolitik – i sin senaste bok ”Nya livet”, liksom efter den senaste tidens hårda kritik från det egna partiet. Senast i går måndag försvarade Reinfeldt sin migrationspolitik i samband med ett seminarium i riksdagen. Inte bara vägrar han inse eventuella misstag, han förefaller inte ens förstå kritiken.
Trots sina nästan exempellösa framgångar håller Reinfeldt därmed på att bli en belastning snarare än en tillgång för Moderaterna. Dessutom riskerar historien att återupprepa sig, åtminstone sett i valresultat.
I det så kallade kosackvalet 1928 slog Moderaterna, då under namnet Högern, ett rekord som skulle hålla i sig under decennier – 29,4 procent. Men partiet hade i stor utsträckning vunnit väljarna genom en populistkampanj där Socialdemokraternas politik jämfördes med de sovjetiska bolsjevikernas. På grund av just populismen har valresultatet sedermera varit ett delvis plågsamt minne för Moderaterna. Dessutom följdes rekordvalet -28 av fiasko i de två påföljande valen.
Som av en tillfällighet överträffades kosackvalet inte förrän 2010, då Reinfeldts nya moderater fick lite drygt 30 procent. I förra valet gick det emellertid, precis som i valet 1932, utför. Vad säger förresten att det inte går lika illa för Moderaterna nästa gång som 1936 – då fick partiet 17,6 procent...
Det finns en skillnad. Partiledare inte bara 1928 utan ända till 1935 var den legendariske Arvid Lindman, som tvingades göra upp med populismen – dåtidens nya höger i form av de så kallade ungsvenskarna. Visserligen helt utan ideologiska beröringspunkter med dåtidens ungsvenskar har emellertid Nya moderaterna burits fram av Reinfeldt personligen. En uppgörelse med Nya moderaterna innebär därmed en uppgörelse också med Reinfeldt.
Det smärtar, i synnerhet som Reinfeldt på sin tid inte bara var populär långt utanför sitt parti utan dessutom genomförde flera stora och viktiga reformer. Han blev (nästan) en landsfader, nu har han (nästan) blivit en landsplåga.