Det politiskt korrekta Sverige ligger ofta som en tung, blöt filt över samhällsdebatten – och inte bara inom politikens värld. För tre år sedan satte Svenskt Näringsliv upp det Arbetsmarknadsekonomiska rådet, med professorn Lars Calmfors som ordförande. Rådet skulle få verka fritt utan påtryckningar och få komma fram till vilka slutsatser som helst.
Ja, så vida man inte råkade tycka annorlunda än Svenskt Näringslivt. När rådet ändå hade den ”dåliga” smaken att tänka fritt gick det illa. Mitt under förra årets avtalsörelse ifrågasatte rådet följaktligen att industrins löneökningar ska styra arbetsmarknaden. Väldigt politiskt inkorrekt och inte bara för delar av fackföreningsrörelsen. Nu kommer straffet. 1 april läggs rådet ned.
Fast innan dess har rådet hunnit presentera ytterligare en rapport. Passande nog kritisk till arbetsmarknadens parter (och regeringen) den också. De så kallade etableringsjobben är nämligen inte samhällsekonomiskt lönsamma, då lönekostnaden bara flyttas till statliga subventioner.
Istället vill rådet se fler riktiga låglönejobb. Med viss tvekan.
För undersökningen är sannolikt den mest ambitiösa hittills och sådana brukar sällan resultera i allt för tydliga utslag åt endera hållet. Det kommer motståndarna till lönesänkningar naturligtvis att ta fasta på. Men trenden är likväl tydlig.
Rådet har undersökt situationen för en grupp (relativt) lågutbildade mellan 25 och 54 i låglöneyrken. Resultatet är i själva verket ganska tydligt, om än inte överdrivt glädjande. Många lyckas långsamt avancera närmare svensk medellön, men hälften återfanns fortfarande i lönefördelningens lägsta fjärdedel.
Men de hade jobb och utvecklingen gick i rätt riktning. Det är vad Arbetsmarknadsekonomiska rådet tagit fasta på, när den föreslår sänkning av dagens faktiska minimilöner med upp till 30 procent.
Nu bör man visserligen inte inbilla sig att låglönejobb är någon universallösning på dagens problem, med framför allt många lågutbildade och arbetslösa invandrare. Löner får inte bli lägre än att de i praktiken går att leva på, av naturliga skäl är antalet dylika tjänster begränsade i en modern ekonomi och dessutom är många invandrare därtill mer lågutbildade än vad vi vanligtvis brukar tolka begreppet. Många saknar inte bara motsvarande gymnasieutbildning, utan i vissa fall också kortare eller längre grundskoleutbildning.
Samtidigt är nästan vilket jobb som helst bättre än bidrag – både för den enskilda personen och samhället. I det senare fallet inte minst ekonomiskt, sjunker inte arbetslösheten bland invandrare riskerar bidragskostnaderna att bli astronomiska.