"Det är lite strutsmentalitet" säger en av Aftonbladets källor. Den socialdemokratiska partiledningen vägrar se vad som är uppenbart för alla andra: hur dåligt det går för SAP. Långsamt backar Socialdemokraterna i opinionsundersökningarna, ja Sverigedemokraterna riskerar till och med att ta över rollen som Sveriges största parti. SD:s nyligen avslutade (och snudd på avslagna) landsdagar i Örebro förändrar knappast den bilden.
Vems är felet? Naturligtvis partisekreterarens Lena Rådström Baastad, vem annars?
Den interna kritiken mot henne säger i själva verket mycket om socialdemokratins oförmåga att se verkligheten sådan den faktiskt ser ut bakom de vänsterslipade glasögonen. Rådström Baastad är anmärkningsvärd anonym för den stora allmänheten – men det är förstås också en anledning till att det inte är hennes fel att det går så dåligt för partiet. Gemene man struntar i Rådström Baastad, däremot inte Stefan Löfven. I synnerhet inte när statsministern antingen är tyst som en mus eller gör bort sig i SVT:S Agendaintervjuer.
Rådström Baastad själv försvarar sig mig med det nedslitna argumentet att kvinnor skulle kritiseras hårdare än män i debatten. Lurar ingen, men är samtidigt ett stickspår – för frågan handlar alltså inte om henne.
Frågan är istället huruvida det socialdemokratiska partifolket verkligen inser hur svag Löfven framstår bland många väljare. Det interna stödet tycks åtminstone fortsatt starkt. Visst är det lojalt att ställa upp för sin partiledare också när det blåser kallt, men inte om man därmed vägrar se problemen och tala klarspråk om desamma.
Fast i ärlighetens namn har statsministern inte någon enkel sits. Januariöverenskommelsen, den så kallade jöken, innebär att man sätter makten först, samtidigt som det är uppenbart hur partikvartetten vantrivs med varandra. Enligt den interna kritiken behövs därmed en partisekreterare som vågar kritisera jöken utifrån socialdemokratisk ideologi, medan Rådström Baastad menar att man är dålig på att skryta med egna framgångar.
Därmed missförstår socialdemokrater situationen fullständigt, som inte heller kunde skilja sig mer jämfört med det borgerliga Allianssamarbetet. Inte behövde Moderaterna distansera sig från detsamma – tvärtom gynnade Alliansen just Moderaterna mer än något annat parti!
Men så trivdes man också tillsammans och trodde på sin politik. Med jöken verkar varken det ena eller andra vara fallet. Det ser väljarna. Resultatet blir därefter.