Måndagens kommunala budgetdebatt i Norrköping dominerades främst av å ena sidan Socialdemokraternas Lars Stjernkvist, å andra sidan Moderaternas Sophia Jarl. De andra företrädarna för Kvartetten överlät säkert gärna grovgörat på just Stjernkvist, väl medvetna om de besvärliga tider med kraftiga besparingar som väntar. Säkert var alla också medvetna om att Kvartetten – med all respekt för den påfrestande utmaningen – valt den enklaste huvudlösningen. Nämligen generella besparingar medelst osthyvel.
Nu ska nämnderna dra ned sina utgifter med 2,5 till 3,5 procent. Oppositionsrådet Sophia Jarl undrade retoriskt hur många nämnder som klarade ett tidigare beting på 1 procent. Det gick nämligen dåligt och det lär inte bli lättare nu.
Om kommunledningen inte ska bedra sig själv, måste de alltså hålla nämnderna under mycket hårdare uppsikt. Då duger det inte att gömma sig bakom Stjernkvist.
Men man kan också fråga sig om hela strategin är riktig. Åter med respekt för hur besvärliga förhållanden som råder, bygger osthyvelsbesparingar i grund och botten på ovilja. Eller i värsta fall feghet. Alternativet är ju mer prioriterade nedskärningar på vissa utvalda områden.
Vänsterpartiet föreslår till exempel att flygplatsen i praktiken ska läggas ned, genom att sluta ge kommunala bidrag till charterbolag. Man kan, på goda grunder, argumentera mot det lämpliga i en sådan lösning. Men det är ändå en verklig prioritering, en politik som tarvar ett visst mod.
Det hade naturligtvis varit bättre om Kvartetten kommit överens med Moderaterna, låt vara att det också finns fördelar med att M kvarstår i ren oppositionsställning. Nu valde Kvartetten istället att luta sig mot Miljöpartiet, som sålde sig för ett jämförelsevis lågt pris i kronor och ören: en så kallad färdplan för en fossilfri stad 2030. Politiskt korrekt så det förslår, men är det verkligen lämpligt att lägga pengar på dylika utredningar, samtidigt som stora besparingar alltså väntar nära nog alla andra verksamheter, inte minst inom äldreomsorgen?
Man måste erkänna det kloka i att ta nödvändiga besparingar redan nu, att erkänna hur allvarlig situationen är. Men just av den anledningen, finns det skäl att ifrågasätta huvudstrategin bakom nedskärningarna.