Lasse Wierup är aktuell med boken Gangsterparadiset (Forum, 2020) om hur Sverige blev en arena för allt från skjutningar till bombdåd. I förra veckan rapporterade han därtill i Dagens Nyheter om en milt uttryckt urspårad rättegång i Södertörns tingsrätt.
Ordningsstörningar räcker inte till för att beskriva vad som där har skett. Ordningsvakter har slagit larm flera gånger, en av dem har hotats under rättegången. Ord som "hora", "fitta" och "nazi" har skrikits rakt ut under det kaos som ska föreställa en rättegång. Grisljud har gjorts när narkotikapoliser har vittnat. En av de huvudåtalade skrek att polisens kvinnliga närstående skulle utsättas för diverse brott.
Det handlar om jätterättegången mot 23 personer åtalade för delaktighet i Stockholmförorten Vårbergs narkotikaaffärer. Om målet kan sägas vara en framgång för polisen är det ett markant bakslag för domstolarna.
Rättens ordförande har inte använt de maktmedel som står till domstolens förfogande. De åtalade som misskött sig borde tidigt fått böter utdömda för rättegångsförseelse och därefter om beteendet upprepades satts i avskilda rum. I stället ställer sig rådmannen närmast på de åtalades sida och förklarar att man måste "komma ihåg att det handlar om unga personer som suttit häktade under lång tid och då är det ganska självklart att man vill yttra sig och säga sin uppfattning".
Men att störa, håna och hota andra under rättegång är inte en legitim uppfattning utan ett kriminellt beteende som inte har någon plats i en rättssal. Rådmannens beteende exemplifierar tydligt den kravlöshet och överdrivna medkännande som har präglat statens förhållande till kriminella i omkring ett halvsekel.
Den så kallade förmyndarstaten, där det offentliga lägger sig i den enskildes angelägenheter, kommer från den brittiska beskrivningen Nanny state. Familjeliknelsen är alltjämt tjänlig då vi här ser staten agera inte som en överbeskyddande omsorgsgivare utan som en förälder som vill vara bästa kompis med sina barn i stället för att sätta gränser.
Men precis som barn så behöver kriminella samhällets tydliga gränssättning mer än andra. Att låta dem hållas baserat på en vanföreställning om att de bara är missförstådda hjälper varken de laglydiga medborgare som chockas av rapporterna inifrån rättegångssalarna, eller de kriminella som vägrar se felet i sitt agerande.
Om staten inte ställer krav på uppförande i rätten har den ingen rätt att ställa krav på någon alls.