Samtidigt som både Kungsbacka och Sollentuna drabbats av skottlossningar – vilka påminner om den som tidigare inträffade på Mirum i Norrköping – mal rättvisans kvarnar sakta men säkert vidare. Sålunda har en ovanligt hänsynslös mördare fått sitt straff bekräftat av hovrätten.
I april 2023 mördade en man sin då 20-åriga och gravida flickvän i Örebro. Ett även i dagens råa miljö mycket uppmärksammat mord, vilket förmodligen hade hedersbakgrund. Mannens familj ska nämligen ha motsatt sig relationen, varför han försökte "lösa" problemet genom att mörda både flickvännen och sitt ofödda barn.
Precis som tingsrätten konstaterade hovrätten att försvårande omständigheter förelåg, varför mannen alltså dömdes till livstids fängelse.
Därmed har inte bara en hänsynslös mördare placerats bakom lås och bom, flickvännen och hennes närstående har i någon mån fått upprättelse. Frågan är bara hur länge.
Man kan ju lätt inbilla sig att ett livstidsstraff är just det, men i praktiken ser det helt annorlunda ut. Nästan alla dylika straff omvandlas förr eller senare till tidsbestämda. Numera till i så fall minst 18 års fängelse (i praktiken tolv år efter villkorlig frigivning). Snittiden var för några år sedan 25 år, men det är svårt att avgöra hur det ser ut i dag eftersom många straff skärpts och de livstidsdömda blivit fler.
Under alla omständigheter duger det att diskutera livstidsstraff som i realiteten inte är det. Nog för att möjligheter till benådning alltid bör finnas, fast detta borde i så fall vara undantag snarare än regel. Uppriktig ånger, god vandel i fängelset och andra förmildrande omständigheter borde i vissa fall kunna leda till omprövning av livstidsstraff. Inte en missriktad praxis där den enda egentligen relevanta omständigheten är risken för återfall i brott.
I sammanhanget borde det förstås också finnas längre tidsbestämda straff. Inte som i dag när det antingen är (högst) 18 års fängelse eller livstid som gäller. Då har ändå straffpraxis samtidigt skärpts. Det är inte alltför länge sedan då utgångspunkten för normalfallet vid mord var 14 år.
Det finns visserligen en annan sida av saken också, nämligen bristen på fängelseplatser när alltfler döms till straff av varierande längd. Utbyggnaden av kriminalvården fortgår, fast kanske inte riktigt i samma hastighet som den grova brottsligheten breder ut sig och regeringen i motsvarande grad försöker skärpa straffen.
Fast det är samtidigt ett problem som främst finns i den andra ändan av straffskalan. Man kan då till exempel fråga sig om inte exempelvis elektronisk fotboja är att föredra framför korta fängelsestraff. För grövre brott vore det moraliskt förödande om vi började ifrågasätta de redan måttligt höga straffsatserna på grund av platsbrist på fängelserna.
Man kan alltid diskutera vilka brott som bör leda till tidsbestämda straff, även med längre straffsatser, och vilka som bör leda till livstids fängelse. I det senare fallet bör dock straffet i normalfallet vara just på livstid.