För stunden pågår ett EU-toppmöte i den lettiska huvudstaden Riga. Högst på mötesagendan står unionens så kallade östra partnerskap. Ett försök att knyta sex stater öster om EU närmare via avtal och samarbete, initierat av Sverige och Polen under regeringen Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt. Tre av staterna, Vitryssland, Armenien och Azerbajdzjan, håller fast vi partnerskapet men är förhållandevis restriktiva om den framtida utvecklingen. Tre andra, Ukraina, Georgien och Moldavien, är tydliga med att framtiden ligger i fördjupat närmande till EU och väst.
För dessa sex länder finns två tydliga vägval. Antingen närmar man sig EU på olika sätt. Vill man vara med fullt ut krävs åratal av demokratiska reformer och förhandlingar. Alternativt att man gör sig mer beroende av Ryssland och därmed hamnar under herr Valdimir Putins vingar och tumme. Billig gas är lockbetet, små gröna män med kulsprutor i gathörnen är påtryckningsformen när det passar härskaren i Kreml.
Det östliga partnerskapet rullade på i lagom takt. Sen kom den ryska invasionen av Georgien 2008 följt av Rysslands annektering av Krim och senare även invasion av östra Ukraina. Två av de tre stater som ville närma sig väst har militärt angripits av Ryssland. Kreml förnekar förvisso fortfarande sin inblandning, trots översvallande bevisbörda om motsatsen. Så sent som under gårdagen vittnade två tillfångatagna ryska soldater om sina uppdrag i östra Ukraina. Föga förvånande är det tyst i Kreml.
Inom EU skapar frågan bekymmer. Många minns den stora utvidgning av unionen som skedde sist, med betydande bekymmer, och ser tveksamt på förutsättningarna att dessa stater ska kunna bli delar av unionen. Alla de sex staterna har uppenbara problem med såväl demokratiska principer som ekonomisk eftersatthet (utöver att två dessutom blivit invaderade).
Den centrala frågan är givetvis vad det östliga partnerskapet syftar till om det inte någonstans finns en tanke på att de som är med på sikt vill och kan bli medlemmar i EU. Ingen vinner på ett avtal som bara innebär att man träffas då och då men inget händer. Då lär alla parter tröttna till slut.
Med i ekvationen finns givetvis frågan vad som händer om EU stänger dörren för partnerskapet. Vilken väg tvingas då Moldavien, Georgien och de andra att välja? Och är det verkligen ett bättre alternativ för EU och de andra i partnerskapet?
Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin sa i tyska Die Welt att ”Vi vill kunna se ljuset i tunneln”. En inte allt för stor önskan kan tyckas. EU, och Sverige, har en skyldighet att hålla dörren på glänt.