Tänk dig att du har en riktigt bra idé. Det kan vara en uppfinning, en bok du vill skriva, musik du vill spela in – vad det än är behövs ett startkapital.
Långt ifrån alla har dock tillräckliga summor att låna ut för att ge sådana idéer luft under vingarna. De som faktiskt har pengar (banker, stora organisationer och ett fåtal välbeställda individer) att låna ut eller investera, satsar ofta bara på säkra kort. Att övertyga någon att just din idé är värd många tusentals kronor är inte lätt. Vem vet hur många bra idéer som har skjutits i sank av att inte beviljas lån?
Det revolutionerande med gräsrotsfinansiering, även kallad crowdfunding, är att ingen behöver satsa några enorma summor. Den som har en idé presenterar den på en internetsida och de som vill bidra med pengar gör så. Risken att projektet misslyckas sprids ut mellan så många sponsorer eller långivare att det praktiskt taget blir riskfritt att bidra.
Kostnaden sprids också ut, vilket gör att många fler har råd att bidra. Dessa många bäckar små kan växa sig riktigt stora. Ett exempel är David Sandberg, en reklamfilmsredigerare som lyckades samla in fyra miljoner kronor för att producera en film. Resultatet blev den hyllade B-filmparodin Kung Fury som har gjort succé långt utanför Sverige.
Ett annat exempel är den liberale debattören Johan Norberg, som gräsrotsfinansierade boken ”Leva och låta dö”. Vitsigt nog handlar boken om just hur den finansierades: storskaligt frivilligt samarbete. Norberg förklarar gräsrotsfinansiering som en produkt av innevarande århundrades stora trender: globalisering, digitalisering och individualisering. Istället för organiserat och ofta ofrivilligt samarbete agerar människor tillsammans, över nationsgränser, med bara några klick.
Sådana samarbeten står starka i konkurrensen. Deras framgång innebär att diverse auktoriteter har börjat få upp ögonen för dem – och ögonen är inte blida. En sådan auktoritet är vår vänstervridna regering, som nyligen verkar ha gjort upptäckten att storskaligt frivilligt arbete är ytterst svårt att toppstyra. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) deklarerade nyligen regeringens mening att ”syna” marknadens ”möjligheter och risker”.
”Vi ska sedan gå vidare och reglera detta på ett sätt så att marknaden fortsätter växa”, fortsatte han. Att regleringar per definition hämmar tillväxt vet Bolund tvivelsutan om, men för en medlem av Sveriges mest tillväxtfientliga parti är det väl snarast en bonus.
Däremot är motiven bakom den önskade regleringen (gissningsvis ett kodord för beskattning) ytterst skeva. Visst, människor kan i dag bidra till spännande projekt utan att staten får ”sin” bit av kakan. Den kan inte ens tvinga gräsrotsfinansieringssidorna att könskvotera pengarna.
Dock skapar gräsrotsfinansieringen fantastiska möjligheter för projekt som annars aldrig hade sett dagens ljus. Det måste till och med Bolund och hans regeringskollegor inse. Är det verkligen så farligt att människor får skänka en hundralapp åt en filmproducent för att se en bra trailer förverkligas?