Umeå ansträngde sig inte för att välkomna Kristdemokraterna som kom från hela landet för att hålla riksting i staden. Vädret var detsamma som det varit resten av veckan: ett par minusgrader, snålblåst och byar av fint men ettrigt snöfall.
Inne på Folkets hus, där tinget hölls, var dock den kamratliga värmen i topp.
När partiledare Ebba Busch Thor inledningstalade fokuserade hon på KD som oppositionsparti. Hon gick till hård attack mot regeringens oförmåga att styra landet och värna vanligt folks vardag. KD ska vara ett snälltufft parti för ett fungerande Sverige där brottslingar får kämpa och familjer får hjälp.
Busch Thor är omtyckt i sitt parti, ingen tvekan om saken. Inte nog med att hon har opinionsvinden i ryggen, framgångarna har gjort att hon har kunnat skaka av sig partiets förmynderi och mer gå sin egen väg. Det var dock tydligt att vissa i publiken inte applåderade de delar av talet som handlade om tuffare tag.
Den så kallade partivänstern får allt svårare att se sig som en del av Kristdemokraterna. Det är förstås ingen olycka utan ett välkalkylerat drag. Konsekvenserna av det kan dock bli kännbara.
Samma sak skedde nyligen i ett annat borgerligt parti. De nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt trodde sig inte behöva de konservativa. Opinionen gick utmärkt. Partiet nosade på 30 procent. De konservativa var bara i vägen. Men de inkännande väljarna försvann och nu kämpar M för att åter komma upp till 20 procent. Det bör inte vara självklart för KD, som har en klart lägre fallhöjd, att kopiera ett av Reinfeldts stora misstag.
Att styra KD har länge inneburit en balansgång mellan två ungefär jämnstarka falanger. Utåt har det därför ibland sett ut som att partiet tar ett steg tillbaka för varje steg framåt. Men det har också tjänat borgerligheten väl att ha ett konservativt lutande socialliberalt parti för medborgarna att välja på.
KD:s partivänster var en gång praktiskt taget hela partiet. Kopplingen till pingstkyrkan har gjort att de 2-2,5 procent som annars med största sannolikhet skulle rösta på ett vänsterparti har hamnat hos borgerligheten. Lämnar de KD förändras opinionen påtagligt. Oppositionen förlorar säg två procent och regeringsunderlaget ökar med lika mycket. Gapet ökar därför med fyra procent.
Och när de väljare som nyligen har hittat till KD tröttnar och går vidare kommer saknaden efter partivänstern göra sig känd.
Insatserna som kommer med KD-ledningens förslag är väldigt höga. Rikstinget bör inte fatta detta beslut lättvindigt.