Den 27 september är det parlamentsval i Katalonien och en minst sagt spretig samlingslista – med partier till både höger och vänster – väntas vinna. Gemensamt har partierna att de, i händelse av valseger, ämnar förklara Katalonien självständigt inom arton månader.
Detta har i sin tur fått den konservativa regeringen i Madrid att nästan gå i spinn. Premiärminister Mariano Rajoy har förklarat att spanjorerna aldrig kommer att acceptera någon katalansk självständighet. Skulle regionparlamentet i Barcelona ändå välja denna väg ämnar Rajoy upphäva dagens självstyre och påtvinga Katalonien direktstyre från Madrid. Katalanernas president Artur Mas och andra ledande politiker riskerar att ställas inför rätta.
Därmed har Rajoy kastat på bensin på en eld som redan brinner med allt större lågor. Istället för att, om möjligt, söka en kompromisslösning försöker Madrid skrämma katalanerna till underkastelse.
Egentligen är förutsättningarna för katalansk självständighet inte de bästa. Visserligen är det sant att det relativt rika Katalonien ofta utnyttjats som en skattepolitisk kassako av övriga Spanien, men de senaste åren har regionen lidit av svåra underskott och fått räddas av Madrid (samtidigt som Spanien fått saneringshjälp från andra EMU-länder). Många katalaner torde också underskatta de ekonomiska och politiska baksidorna av en eventuell självständighet. Härvidlag påminner situationen delvis om de skotska självständighetskraven. Inte i något av fallen har det funnits internationellt stöd för separatismen, varken i Bryssel eller Washington. I båda fallen var och är det också oklart exakt vilken status en ny självständig stat skulle ha i förhållande till sina grannar och EU.
Skillnaderna är dels att den katalanska självständighetsrörelsen inte bara återfinns till vänster, utan snarare mer till höger (vilket sannolikt avspeglas i en svalare bevakning i svenska medier), dels och framför allt i relationen till centralmakten. Medan London förde förhandlingarna med Edinburgh under civilserade former och frågan löstes genom en folkomröstning, har reaktionerna i Madrid på de katalanska önskemålen präglats av tilltagande aggressivitet. Försöken att hålla en folkomröstning under mer ordnade former rann ut i sanden på grund av ministären Rajoys motstånd. Den mer informella omröstning som likväl anordnades i Katalonien gav ett otydligt resultat. Hela 80 procent röstade visserligen för självständighet, men valdeltagandet var lågt.
Över huvud taget tycks den folkliga separatismen dämpats något i Katalonien på senare tid. Det ger Madrid fördelar i en förhandlingssituation och med aktiv medling från exempelvis amerikansk sida vore det förmodligen möjligt att nå en överenskommelse utan blodsutgjutelse. Det förutsätter dock en spansk förhandlingsvilja!
Katalanerna för sin del har lika stor rätt att styra över sitt öde som andra folk. Däremot måste de kyligt bedöma de realpolitiska förutsättningarna och kostnaderna för den eventuella självständigheten. Är det värt priset att bryta sig loss? Det kan krävas våld för att nå målet.