Personvågsrånen duggar tätt. Ungdomar över hela Sverige blir rånade på sina märkeskläder och välbemedlade vuxna sina märkesklockor på Östermalm i Stockholm. Lösningen på problemet är egentligen ganska enkel – att polisen griper och burar in rånarna. Det hade i alla fall varit lösningen i ett mer sansat samhälle. Sverige har utvecklats till något annat.
Den tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem, som numera är förbundsordförande för Brottsofferjouren, intervjuades nyligen i TV4. I intervjun som handlade om personrån framförde han en nytänkande lösning för att minska risken för att bli rånad, nämligen att klä sig fattigt. Rent sakligt har han givetvis rätt, en rånare ger sig hellre på en person som faktiskt ser ut att bära värdefulla kläder och smycken än en person som sannolikt inte har mycket av värde att tillskansa sig. Förslaget är egentligen inte heller nytt. Tidigare har bland annat Huddingepolisen vädjat till föräldrar att inte köpa dyra jackor till sina barn, eftersom det ökar risken för att bli rånad.
Det enklaste vore att skratta åt tafattheten i detta sätt att resonera. Men de råd som ges är inte bara tafatta, de innebär en ren kapitulation inför de kriminella. De påminner dessutom om de råd som tidigare getts unga kvinnor att inte klä sig för utmanande, för att på så sätt minska risken för att bli våldtagna. Ska dessa råd hårdras innebär det att det bästa sättet att inte bli offer för kriminalitet är att inte ge sig utanför hemmets trygga vrå överhuvudtaget. En sådan anpassning är givetvis inte önskvärd.
Ur en rent moralisk synpunkt innebär det också att ansvaret för de kriminella handlingarna förskjuts från gärningsmannen till brottsoffret. Med detta sätt att resonera är det brottsoffret som genom att ta på sig sin Rolex-klocka, Barbour-jacka eller för den delen sin alltför urringande tröja som helt enkelt leker med elden. Med detta sätt att resonera innebär det också att brottsoffret bör ha en viss förståelse för om den utsätts för brott — den har ju utmanat förövarens instinkter.
Det personliga ansvaret hos den kriminelle förringas när den fria viljan och handlandet förminskas beroende på hur brottsoffret väljer att klä sig. Med ett sådant resonemang urskuldas ofrånkomligen gärningsmannens handlande. Att ytterligare urvattna synen på det allvarliga i brottsliga handlingar är det sista som behövs om det akuta läget ska kunna vändas.
Att rånvågen fortsätter oavbrutet beror till stor del på den utbredda polisbristen. Det finns inte tillräckligt med tillgängliga poliser och därför är det en alltför liten risk att gripas och lagföras för ett personrån. Att i det läget i stället göra det redan drabbade brottsoffret indirekt medskyldig till brottet löser ingenting, snarare krånglar det till en egentligen väldigt enkel situation. Inte minst är det direkt omoraliskt.