Så rätt det var tänkt, så fel det ändå blev. EU har fattat ett så kallat vattendirektiv, som stadgar krav på bättre vattenkvalitet och bättre naturliga levnadsbetingelser. Sådana beslut brukar lagom aningslöst hyllas i det annars relativt skeptiska Sverige och vi brukar också vara snabba på att försöka leva upp till direktivets intentioner.
Många andra länder intar en mer realistisk attityd och betraktar direktiv som uppmaningar snarare än påbud, reformer som det räcker att successivt verkställa. Det är i sig en problematisk hållning, men avspeglar också en situation där direktiv kan tolkas på olika sätt. I Sverige har de regionala vattenmyndigheterna härvidlag gjort det lätt för sig. Berörda intressenter – främst enskilda jordbruk – ska inte bara efterleva olika krav till punkt och pricka, utan dessutom stå för kostnaderna själva!
Dessutom är det bråttom.
Detta har med rätta gjort Östergötlands landshövding Elisabeth Nilsson, under andra omständigheter känd som diplomatiskt försiktig, mäkta upprörd (NT 20/5). Det är inte svårt att hålla med henne, till och med i åsikten att det nu föreslagna åtgärdsprogrammet utgör ett allvarligt hot mot jordbruket. Nilsson har härvidlag stöd av bland andra Sveriges lantbruksuniversitet och Jordbruksverket.
De pålagor som i värsta fall väntar är förstås fullständigt orimliga att bära för enskilda lantbrukare. Det stadgas till exempel om anläggande av nygamla våtmarker, vilket kan vara önskvärt (eller inte) fast samtidigt skulle leda till att jordbrukare – för egna pengar – ska sänka sin egen produktionskapacitet!
Allt är som bekant relativt, ett begrepp som generellt passar bra på svenskt jordbruk. De som vill kan ställa högre krav, men i jämförelse med det kontinentala jordbruket är det svenska miljövänligt med gott djurskydd, högproduktivt och av god kvalitet. Något att slå vakt om, för såväl inhemskt bruk som exportmöjligheter.
Vattendirektivets tillämpning riskerar att skada lantbruket, därtill till tveksamma miljövinster. Sverige kan stoltsera med ett bättre dricksvatten än de flesta andra europeiska stater. Övergödning har varit och är ett problem, men om vi till exempel ser till Östersjöns miljöproblem emenarerar dessa främst från andra länder.
Vi måste naturligtvis dra vårt strå till stacken – fast det har vi också länge gjort. Att kostnaderna för hårdare miljöregler ska bäras av jordbrukare och andra enskilda företagare är under alla omständigheter oacceptabelt.