När Folkpartiet bytte namn till Liberalerna häromåret, passade partiet också på att byta partisymbol. Från blåklint till ett fult överdesignat "L" – som dock kunde tolkas i ekivoka termer och därmed snabbt blev dagens skämt i mediakarusellen.
Nåja, ett elakt skämt är åtminstone bättre än just inget alls! Kristdemokraternas nya partisymbol är just ingenting. Möjligtvis påminner symbolen – de lodrät skrivna bokstäverna K och D med ett streck under – om någon gudsförgäten statlig myndighet...
Tyvärr är Kristdemokraterna också sorgligt bortglömda av opinionen och det blev inte bättre efter partiets kommundagar i Karlstad. Det kunde nu inte KD hjälpa, en terroristattack kom emellan. Sordin lägrade sig lika tungt över kommundagarna som över Socialdemokraternas partikongress.
Men medan partikongressens resultat kommer att analyseras, stötas och blötas i debatten, lär Kristdemokraternas kommundagar redan vara bortglömda. Varför går det egentligen så dåligt för KD? Inte i var och varannan, utan i varje opinionsundersökning ligger partiet under fyraprocentsstrecket till riksdagen. Lägg därtill att Moderaternas egen kräftgång minskar chansen för sympatiröster och risken för ett riksdagsutträde är reellt.
Höga jämställdhetsideal i debatten, kan svensk politik nämligen vara ganska skoningslös. Ebba Busch Thor har varit föräldraledig. Inget problem i den bästa av världar, men lika säkert ett garanterat sänke för det mediala intresset.
Hon har förvisso inte haft det lätt. När Busch Thor tog över befann sig Kristdemokraterna i något av en socialliberal återvändsgränd. Nu slog KD in på en mer konservativ politik – fast detta uttalades sällan öppet. Oviljan till ideologisk självbestämning motsvaras av att många väljare i dag nog inte riktigt vet var någonstans partiet befinner sig. Kanske svängde det för lite, för sent. Regeringsfrågan har också ställt till det. Först stod Kristdemokraterna bakom decemberöverenskommelsen, därefter övergav man densamma. Men eftersom Alliansen inte lyckats ena sig om något riktigt alternativ händer inte mycket.
Samtidigt – med så dåliga resultat som KD presterar i opinionsmätningarna, har Busch Thor egentligen inte så mycket att förlora. Därför är det, till exempel, märkligt att partiet inte profilerar sig hårdare för rätten till konfessionella friskolor, vilket (rätt eller fel i sak) är naturligt givet de kristna friskolornas existens. Fast då tvingas man också slåss för rätten till muslimska friskolor och vad tycker väljarna om det?
Med just sådan rädsla i bagaget blir kräftgången i opinionen nästan självuppfyllande.