I går inleddes det internationella klimattoppmötet i Madrid. En av de mer inofficiella huvudpersonerna, Greta Thunberg, anländer eventuellt i dag, efter tre veckor till sjöss. En lika spännande som förvisso farlig seglats i novembers svåra Atlantväder.
Symboliken blir därmed mångbottnad och förvisso en påminnelse om att allt inte var bättre förr, att dagens värld med all dess handel och kulturmöten hade varit omöjlig på segelfartygens tid.
Ursprungligen var det ju koleldade ångfartyg som erbjöd ett mycket säkrare och pålitligare alternativ till segelfartygen. Fast allting har sin tid. Kolet har sedan länge övergivits till havs – men utgör däremot fortfarande en viktig energikälla till lands. Inte för inte står utsläpp från kolkraften i centrum för toppmötet i Madrid.
Det klimatstrejkas och demonstreras på olika sätt, dock inte överallt. I Mittens rike demonstreras det knappast till klimatets fromma, åtminstone inte i den stund protesterna skulle riktas mot den egna staten. Det förvånar inte – Kina är ju en kommuniststyrd diktatur. Däremot förvånar omvärldens flathet, inte minst miljörörelsernas relativa ointresse.
Om vedertagna teorier om den globala uppvärmningen stämmer, riskerar vi inte bara att missa det så kallade 1,5-gradersmålet, uppvärmningen stannar inte heller vid 2 grader utan i värsta fall snarare vid 3 grader.
Ändå minskar användningen av kolkraft i många länder. Fast inte i Kina. Medan kolkraftskapaciteten har minskat med 8 GW i resten av världen det senaste decenniet, ökade Kina användningen med hela 42,9 GW (dn.se). Utvecklingen fortgår.
Förhoppningsvis försöker varken Greta Thunberg eller andra påpeka detta på plats i den kinesiska huvudstaden. Även de klimatstrejkare som mot förmodan skulle få inresetillstånd, skulle riskera att gripas i samma stund de vecklade ut sina banderoller på Himmelska fridens torg för att (i bästa fall) omedelbart utvisas.
Fast det ursäktar ju inte alltför tama protester mot kommunistdiktaturen utanför Kinas gränser, till exempel i Madrid. Ändå tycks miljörörelsen långt mindre intresserade av Kina än västvärlden.
På motsvarande sätt ägnade fredsrörelsen under det kalla kriget i praktiken nästan hela sitt intresse åt väst. Det var USA och andra västdemokratier som skulle nedrusta. Vad som hände i det Moskvastyrda östblocket var inte så intressant.
Därför blev fredsrörelsen med tiden alltmer låghalt, precis som dagens klimatrörelse riskerar sin trovärdighet genom att inte bara i princip dra alla över en kam, utan i praktiken dessutom primärt riktar sin ilska mot folkvalda politiker i västdemokratier. Det är Xi Jinping som borde skämmas, hur vågar han?