Riktlinjer, handlingsplaner, certifieringar, licenser, kvalitetsstämplar, utmärkelser. Vår tid präglas av tjusiga policydokument, högtflygande ambitioner och värdegrundsprat. De sägs motverka allsköns krav, stress och kränkningar – och så gott som allt annat negativt som kan tänkas drabba en organisation.
Det finns dock risk att dessa dokument i själva verket förstärker och förvärrar de problem de påstås motverka. När det blir viktigare att göra saker rätt, snarare än att göra rätt saker, uppstår allvarliga konsekvenser.
Ivern att reglera är ett symptom på en rädslans kultur som brett ut sig i samhället. Detta har fått konsekvensen att politiker och andra ledare har börjat uppleva att det är en av deras huvudsakliga uppgifter att minimera allt som kan upplevas som negativt.
Tidigare löstes många problem genom att lita på människors omdöme och genom sunt ansvarstagande. I dag styrs allt uppifrån, med detaljregler och manualer som underminerar människors förmåga att hantera situationer på egen hand.
Detta urholkar människors långsiktiga förmåga till ansvarstagande och initiativförmåga. Situationer som tidigare inte upplevdes som negativa kan plötsligt upplevas som sådana, om människor mister utrymmet att använda sitt eget omdöme och ta ansvar. För att citera forskaren Mats Alvesson: “motståndskraften mot tillvarons imperfektioner urholkas”. Detta riskerar att bli en självförstärkande negativ spiral som föder handlingsförlamning och rädsla.
Rädslans kultur frodas och odlas också i den så kallade “värdegrundsbranschen”. Av konsulter, företag och intressegrupper som säljer föreläsningar, certifieringar och andra kvalitetsmärkningar. Utöver dessa tjänster erbjuder de också alibin, något som många organisationer eftertraktar. För om man certifierat eller licensierat sin verksamhet kan man hänvisa till en papperstiger, som dessutom ofta sägs omöjliggöra alla de negativa situationer som – oundvikligen alltid – uppstår i verksamheter. Skulle man däremot sakna denna pappersprodukt står man också utan någonting att hänvisa till när de jobbiga frågorna kommer.
Detta förhållningssätt har även sipprat ner i journalistiken, där många reportrar ser policydokument som en garant för att organisationer sköter sig. Istället för att undersöka om arbetet i praktiken har haft någon effekt, blir frågan om huruvida alla dokument finns på plats den viktigaste.
Att försöka eliminera allt negativt är en utopi. Vi måste våga erkänna att livet inte kan styras av dokument och regler. Vad sägs om att uppmuntra människor att tänka själv och använda sitt eget omdöme? Ta eget ansvar, eller ett gammalt hederligt ansvarsutkrävande? Verkliga lösningar kräver mod att lita på människors omdöme och ett återupprättat fokus på kärnuppdraget – inte fler värdegrundscertifieringar.