En allvarlig konflikt är på väg att segla upp, men inte med lede fi – utan mellan Försvarsmakten och svensk flygindustri. Bakgrunden är den kapacitetsbrist som råder inom flygvapnet och som bland andra Svenska Dagbladet uppmärksammat vid ett flertal tillfällen. Flygvapnet klarar helt enkelt inte alla åtaganden samtidigt.
Bristerna inom incidentberedskapen blev uppenbara genom den famösa ryska kränkningen (”ryska påsken”) förra året, men nyligen konstaterade också Statens haverikommission allvarliga brister i piloternas utbildning. Detta efter incident på F21 Luleå.
Till detta kommer att det totala antalet JAS 39 Gripen ska krympa till högst 70 flygplan – av den nya versionen 39 E. Frågetecknen är många, kring finansieringen men också vad som ska hända med dagens tvåsitsiga 39 D, som ännu inte ingår i den nya organisationen men som är nödvändiga för utbildningen. Likaså finns farhågor för att den faktiskt tillgängliga numerären av stridsflygplan kommer att vara allt för liten under ett övergångsskede, eftersom nya 39 E delvis byggs med delar från äldre plan.
Och så var det detta med exporten. Den går åtminstone bra! Schweiz sade visserligen nej (men kan vara på väg att ändra sig), men på andra marknader har försäljning och uthyrning gått bättre. Den största framgången är förstås affären med Brasilien, som totalt kan komma att omfatta över 100 plan. Än finns det hopp om en ännu större indisk affär, men oavsett vilket har Gripen gott rykte i bland annat Centraleuropa och flera köp är sannolika.
Problemet är att uthyrning kan kollidera med vårt eget behov i Sverige. Därtill kommer utbildningen av utländska piloter, som tar resurser. En möjlig lösning är att förlägga hela eller delar av den senare utbildningen utomlands, vilket dock riskerar att drabba kompetensen på hemmaplan.
I valet mellan det ena och det andra är det självklart att Sveriges säkerhetspolitiska intressen är överordnade våra industripolitiska. Samtidigt hänger det ena samman med det andra. En framgångsrik export borgar för stordriftsfördelar, som gör att kostnaderna för beställningar till det svenska flygvapnet minskar. På motsvarande sätt kan den svenska exportpolitiken långsiktigt bara motiveras utifrån i grunden inhemska behov. Försvarsmakten och försvarsindustrin sitter alltså i samma båt och det finns goda skäl att inte försöka göra politiska vinster på varandras bekostnad.
Grundproblemet är att våra försvarspolitiker försöker ha kakan och äta upp den samtidigt. Tala om förstärkningar, men samtidigt snåla på försvaret och hoppas att det inte ska drabba exportindustrin. Den rådande svenska försvarspolitiken utgör därmed ett hot mot både vår försvarsförmåga och vår export.