Under Almedalsveckan anordnade Jan Jönsson och Daniel Helldén ett gemensamt seminarium. Jönsson är borgarråd för Liberalerna i Stockholms stad och Helldén är före detta borgarråd, numera språkrör för Miljöpartiet.
Temat för seminariet var det hat och de hot duon utsätts för. Jönsson förklarade att obehagligheterna gick i omgångar. Det som skapat mest hat och hot var hanteringen av IS-återvändares barn samt när han klädde ut sig till dragqueen(sammansatt).
För Helldén har det under tiden som partiledare varit mindre hat än när han var borgarråd i Stockholm. Han berättade om att det skapats en Facebookgrupp som krävde hans avgång, och om hur allt detta tog på framför allt hans nära. I stället efterlyste han de mjuka metoderna.
Det är en välkommen policyförändring Helldén som språkrör ger uttryck för. Miljöpartiet har ju under lång tid snarast ha ansett hot, hat och våld som legitima verktyg. Inte minst Europol har visat hur Sverige under långa perioder legat i Europatoppen vad gäller inhemsk enfrågeterrorism i form av tydligt präglad rödgrön djurrättsaktivism. Redan på 90-talet var dylika organisationer mer aktiva i Sverige än i många andra länder.
Visst för att man ibland pliktskyldigt städat i leden. Den ombudsman och politiker som i Sveriges radio uttalat sig väl positivt om att hota pälshandlares barn fick gå. En rimlig sammanfattning av skeendena är att partiet visste om och sanktionerade hans aktioner, han kandiderade uppmärksammande nog med ”djurrättsaktivist” som titel på valsedeln.
Det var nog publiciteten som tvingade partiet att skenbart agera. För även om han sedan dess skapat grupper som hotat och trakasserat djurbönder och jägare har banden med MP aldrig riktigt brutits.
Häromåret demonstrerade till exempel en miljöpartistisk riksdagsledamot tillsammans med några av dessa aktivistgrupper. Hon var till och med talare – tillsammans med bland annat en man som vill mörda jägare samt en välkänd och dömd djurrättsaktivist. Att en riksdagsledamot demonstrerar tillsammans med våldsamma extremistorganisationer föranledde inga åtgärder från Miljöpartiet.
När en annan miljöpartist åtalades för inbrott och skadegörelse förklarade partiet att detta skett på hans fritid och att det således inte hade något med paritet att göra.
Det är mycket välkommet att Helldén nu kritiserar hat och hot, men givet hur hans parti betett under lång tid betett sig måste han förtydliga sig. Är det allt hot och hat han motsätter sig eller bara det han får utstå?