Det är lätt att vara efterklok. Ungefär så försöker företrädare för Region Östergötland försvara sig, nu när det står klart att vaccinationscentralerna i Norrköping, Motala och Linköping ska läggas ner. Och visst, när pandemin härjade som värst var snabba beslut nödvändiga. Beslut som i efterhand inte nödvändigtvis har visat sig så kloka.
Fast det är inte problemet. Utan bortförklaringarna. För att inte säga halvlögnerna.
Och den helt bakvända kompetensen, eller hur man nu ska uttrycka det. För även om det krävdes snabba beslut under pandemin, öppnades den första vaccinationscentralen först för ett år sedan. Den sista i Linköping först i våras. Långt efter att pandemin klingat av.
Det må vara att det inte går att öppna en nya vårdinrättningar från en dag till en annan, men den uppenbart utdragna beslutsprocessen gör det omöjligt för regionen att skylla på pandemin. Tvärtom påvisar agerandet senfärdighet i agerandet oavsett det faktiska behovet.
Nåja, nu hade man ju centralerna. Fast så ska de alltså läggas ned. I Linköpings fall mindre än ett år efter att den öppnade. Trots att hyreskontrakten löper på tio år. Lyckas man inte häva desamma kommer kostnaden att löpa på över fyra miljoner kronor till 2034.
I det ljuset kan man fråga sig om den – förvisso närmast konkursfärdiga – regionen verkligen gör någon besparing att tala om. Men vänta, det blir värre!
Enligt primärvårdschefen Johan Nordén kommer åtminstone inte vården som sådan att bli sämre. Den förflyttas bara till vårdcentralerna.
Fast det stämmer inte heller. Enligt exempelvis verksamhetschefen på Sandbyhov vårdcentral Eva Hagberg finns det ingen extra personal att tillgå. Samtidigt som även dagjourcentralerna läggs ner (också ett besparingsbeslut) ökar trycket på existerande personal. Någon övergripande plan för vad som väntar efter årsskiftet finns inte.
Alla vet numera hur dålig ekonomi regionen har, hur det krävas snabba nedskärningar för besparingar redan i närtid. Att låtsas om att detta inte riskerar att få negativa konsekvenser sänker dock bara den egna trovärdigheten. Likaså duger det inte att skylla på eventuellt dåliga beslut tidigare, om man fortsätter fatta lika dåliga nu. Det allmänna intrycket är att den ena handen inte vet vad den andra gör och att nedskärningar genomförs på en höft utan några rimliga konsekvensanalyser.