Riksdagsledamoten Gustaf Lantz (S) var med i Aktuellt (4/2) där han förklarade att fritidsgårdar inte bör spela gangsterrap. Då tog vänsterns försök att skydda de gängkriminella förortskillarnas musikaliska alster ny fart.
Bredvid Lantz i studion satt en kriminolog som sade sig alls inte förstå problemet. Han menade att varje sådan här låt är gjord av en person som har varit i studion i stället för att vara ute på gatan. Vad han säger är alltså att alla gangsterrappare är kriminella som tar små pauser för att göra musik – och att vi borde omfamna dessa pauser. Som försvar betraktat är det en aning märkligt.
I en artikel i Sydsvenskan (1/3) jämför tidningens hiphopälskande litteraturkritiker Jenny Högström den samtida gangsterrappen med forna tiders arbetarlitteratur. ”Det utgår ju faktiskt från arbetet som sådant, kriminellt måhända”.
Viljan att koppla gangsterrap till arbetarklassen är fascinerande och visar på en sällsynt dålig klassanalys. Vanligt folk bryr sig inte det minsta om gangsterrap, de vill veta varför deras eller grannens bil brann och varför ingen åker fast för det, eller om de vågar låta ungarna gå hem själva efter skolan.
Arbetarlitteraturen präglades inte bara av självbiografiska verk av autodidakta genier. Genren var ideologisk, den syftade till att lyfta arbetarklassen, ge den bättre villkor och förmå den att förverkliga sig själv. Raka motsatsen till gangsterrappen som snarast uppmuntrar lyssnaren att bejaka sitt sämsta jag.
Jesper Bengtsson är tidigare ledarskribent i Aftonbladet och har även varit chef för Tankesmedjan Tiden – ett samarbete mellan Socialdemokraterna, LO och ABF. I en krönika i centerpartiska Södermanlands Nyheter (5/2) försvarar han all gangsterrap. Det handlar bara om att skildra sin verklighet menar han. Bengtsson jämför med ett foto från en krigszon – är det en hyllning till våldet? Sedan varnar han för en snäv och totalitär konstsyn.
Men jämförelsen kan lika gärna göras med en bild som en IS-terrorist i Syrien delar i sociala medier där han håller upp ett avhugget huvud och uppmanar sina bröder att ansluta sig till kampen mot de otrogna. All hiphop är inte likadan, men flera framstående gangsterrappare är inte främst musiker utan kriminella som också skildrar sina och kumpanernas brott med musik. Skilj ut dem från de faktiska artisterna.
För i så mycket har Lantz faktiskt rätt. Kriminellas propagandamusik bör inte spelas på fritidsgårdar, precis som annan samhällsomstörtande propaganda inte är välkommen där.