Brottsoffermyndigheten avslår ersättningskraven från anhöriga till en man som i fjol mördades i Kristianstad. Myndigheten menar nämligen att mannen genom att vara med i ett kriminellt nätverk – som låg i konflikt med det kriminella nätverk mördaren ingick i – utsatt sig för ökad risk att själv skadas.
Vid uppgörelser och mord i kriminella kretsar är brottsoffermyndigheten njugg med ersättning. Inte minst med hänvisning till att offentliga medel inte bör riskera att finansiera kriminalitet. Här bör dock poängteras att alla anhöriga till gängkriminella givetvis inte själva är brottslingar.
Praxis att justera ersättning efter risk förstärktes i början av fjolåret då en man nekades ersättning efter att hans fru mördats. Myndigheten menade att eftersom mannen var gängkriminell och utgjorde den egentliga måltavlan hade han dragit på sig en ökad risk att skadas. I begreppet räknade myndigheten även risk att förlora en nära anhörig.
Avslaget har följts av fler. Beaktande den svåra uppgiften Brottsoffermyndigheten har och tragiken i händelserna är det ändå bra att myndigheten säger nej. Brottskadelagen säger ju att ersättningen till brottsoffer kan sänkas eller helt utebli om brottsoffret uppträtt på ett sådant sätt att risken att själv skadas ökar. Det krävs alltså en balansgång mellan att ge ersättning till offer samtidigt som hänsyn tas till brottets omständigheter. Att ingå i kriminella gäng med stort våldskapital får ju anses som ett flagrant exempel på att öka risken att själv utsättas för brott.
Det är naturligtvis tragedier varje gång någon berövas livet. För de anhöriga är det sorg och förtvivlan bortom vad många ens kan föreställa sig, och det är inget tvivel om att de också är offer för ett ohyggligt brott. Att deras närstående övergett den smala vägen innebär inte att de ska behandlas inhumant och nekas stöttning. De har inte gjort fel. Felet är begått av den kriminelle.
Men det är inte alltid säkert att myndigheten ska täcka upp för dessa fel. Därför bör myndigheten när den prövar krav på ersättning se bortom sorg och förtvivlan och väga in den dödes ansvar i tragedin. När man försätter sig själv i livsfara, ökar man ju också risken för ens anhöriga att mista en.
Till slut kokar det ner till frågan varför samhället ska ersätta förlusten av någon som medvetet ställt sig utanför samhället. Det är inte rimligt att offentliga medel går till att ersätta anhöriga till människor vars val att ingå i kriminalitet inte gått enligt beräkningarna.