För några dagar sedan avgick SSU Skånes ordförande efter en rad allvarliga avslöjanden. Distriktet hade då styrts av ett gäng personer som spridit extremistiska åsikter och tystat kritiker. Företrädare har uttalat sig antisemitiskt, homofobiskt, kvinnoförnedrande och haft kopplingar till fundamentalistiska rörelser. Dessutom har det avslöjats att SSU:s ordförande Philip Botström och höga partiföreträdare, som kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh, känt till problemen under en längre tid. Tunga S-politiker har larmat om situationen i interna rapporter redan för flera år sedan, men de har inte tagits på allvar. Först när problemen blev kända i media tog SSU:s ordförande bladet från munnen. Men från Stefan Löfven och övriga i partiledningen i Socialdemokraterna har det varit knäpptyst.
Skandalen toppades av ett avslöjande om att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Yasmine Larsson (S) besökt en moské i Helsingborg. Yasmine Larsson förvisades till ett eget rum i moskén där hon fick titta på tv när en manlig socialdemokratisk politiker höll tal i moskén för de övriga närvarande. Ett hårresande agerande som visar på en allt annan än sund kvinnosyn. Det var tydligen viktigare att vinna muslimska röster än att stå upp för jämställdhet och ”svenska värderingar” som Löfven annars talat sig varm för.
Fortfarande har inte ledande socialdemokrater kommenterat händelserna. För deras trovärdighets skull borde de göra det. SSU-skandalen är förstås inte den enda i sitt slag. Rötägg förekommer i princip i alla partier och det är svårt att på förhand helt värja sig mot dem. Det var inte till exempel länge sedan en centerpartist i Solna fick avgå efter att som nämndeman ha gjort extrema, oacceptabla uttalanden under en rättegång kring en hustrumisshandel. Men omfattningen av problemen och reaktionerna, eller snarare icke-reaktionerna, sticker ändå ut i fallet SSU Skåne.
Ledande socialdemokrater brukar ha ett högt tonläge när andra partiers företrädare gör kränkande, rasistiska eller sexistiska uttalanden. Då brukar man kräva nolltolerans och det är förstås helt rätt. Men ska trovärdigheten finnas kvar måste tonen mot de egna också skärpas. Rösterna från ”Den feministiska regeringen” har hittills varit alldeles för tysta.