Svensk brottslighet letar sig över Öresund.
Danskarna är upprörda. Med all rätt. Vi håller nämligen på att exportera vår grova kriminalitet till andra sidan Öresund. Närmare bestämt barnbrottslingarna.
Den danske sociologen och författaren Aydin Soei konstaterar att medan de danska gängen har problem med rekryteringen, är det lätt att värva svenska tonårsmördare. Och om ett gäng värvar unga förövare, gör lätt ett annat gäng detsamma. Hittills har det varit tabu också bland grovt kriminella i Danmark, men efter svensk modell pågår en förråande utveckling.
Vi riskerar att få se mer av detsamma i våra grannländer, som har all anledning att oroa sig – liksom vi. För vi ska inte inbilla oss att andra länder kommer att tolerera mer av slapp svensk låt gå-politik om de själva drabbas. Då riskerar vi att istället bli en europeisk paria.
Med tanke på hur mallig och uppblåst vår moraliska utrikespolitik varit i decennier, är det säkert något vi förtjänar! Fast det är ju inte lösningen på problemen. Regeringen gör nog vad den kan och alla vet ju att ministären Kristersson ärvt en fullkomligt misslyckad rödgrön politik på området. Fast det riskerar ändå att bli för lite, för sent.
Antalet barnkriminella har nämligen ökat explosionsartat och en förklaring är garanterat de låga straffen. I Sverige riskerar 15- till 17-åringar sällan mer än högst fyra års sluten ungdomsvård. Därav den numera alltför välkända ramsan om att brösta en fyra för att bli en hundragubbe.
I Danmark kan samma ungdomar riskera 20 års fängelse.
Svenska barn under 15 år riskerar ingenting. Och det är förstås på ett sätt rätt – och på ett annat inte. För även om barn inte kan dömas som vuxna eller ens något äldre tonåringar, kan de likväl begå brott. Bara årets första halvår misstänks 93 barn under 15 år för inblandning i mordplaner. Det är mer än tre gångar så många som motsvarande period förra året. Och för inte så länge sedan var det en brottslighet som knappt existerade.
Det krävs alltså mycket hårdare straff, även för tonårsbrottslingar – för ingen vill nog "brösta en tjuga" för att få gängkriminell status. Det behövs också kännbara rättsliga åtgärder för riktigt unga förövare, även om de inte kan sändas i fängelse. Då tangerar vi frågan om fungerande socialpolitik.
Soei har helt rätt som framhäver betydelsen av förebyggande åtgärder. Densamma tar naturligtvis tid att genomföra och är självklart inte gratis. Vi har en lång väg att gå. Ökad repression måste gå hand i hand med effektiva sociala åtgärder och en integrationspolitik värd namnet.