Rubriken ovan säger inte allt. Även om Belarus president Alexander Lukasjenko brukade kallas batka ("farsan") var det lika mycket ett sarkastiskt öknamn som ett kärvänligt smeknamn. Så mycket är dock sant att Lukasjenko under många år paradoxalt nog var en garant för Belarus relativa självständighet gentemot Ryssland – helt enkelt eftersom han inte vill dela med sig av makten med någon.
Fast det var då det. Nu har folket rest sig i en lika fredlig som disciplinerad och politiskt medveten revolution. Och då visar sig Lukasjenko inte vara bättre patriot än att han är beredd att sälja ut nationen för att rädda sitt eget skinn.
Lukasjenko har alltså vädjat till sin ryske kollega Vladimir Putin i Kreml och just nu överväger denne sina alternativ. Tills vidare står han också bakom Lukasjenko, men då det inhemska stödet för presidenten i Minsk krackelerar också inom polis, säkerhetstjänst och krigsmakt, är det fullt tänkbart att det till sist faktiskt blir Putin som knuffar honom över kanten.
Samtidigt talar stödet till en annan diktatorskollega – Bashar al-Assad i Syrien – för att Putin har förmåga att ta sig an också till synes hopplösa fall. I vilket fall som helst kommer den ryske presidenten inte att släppa Belarus hur som helst. Dels är landet av stor geopolitisk betydelse inom rysk säkerhetspolitik, dels vill han ogärna riskera en framgångsrik belarusisk statsvälvning, som kan fungera som inspirationskälla också för rysk opposition.
Kanske utgörs den största risken i att Lukasjenko avlägsnas genom en palatskupp, som emellertid inte öppnar för mer än att en garanterat Moskvavänlig marionett tar över. I värsta fall kan emellertid inte en öppen militär intervention à la Tjeckoslovakien 1968 uteslutas.
Under alla omständigheter är Lukasjenkos framtid som självständig aktör över och kanske är det inte längre så mycket en fråga om, som när han störtas. Presidenten har verkligen bäddat för sin egen undergång. Förutom den allmänna kvartssekellånga repressionen har presidentens misslyckade coronastrategi – han har helt enkelt låtsats att viruset inte existerar – fungerat som katalysator för missnöjet i den ekonomiska stagnationens Belarus. När sedan Lukasjenko släppte lös kravallpolisens exempellösa våld mot sin egen befolkning (efter ännu ett skamlöst riggat val) var måttet mer än rågat för många.
Lukasjenko är inte längre någon landsfader. Om han ens någonsin varit det mer än i sina egna ögon.