Den ena handen vet inte vad den andra gör. För att vara mer specifik ägnar sig den ena handen åt att tala om vikten av livslångt lärande medan den andra minskar antalet distansutbildningar.
Situationen uppmärksammas i en debattartikel i Dagens Nyheter (12/7) av Teknikföretagens Klas Wåhlberg och Unionens Martin Linder. De påpekar att enligt högskolans gemensamma antagningssystem har antalet distanskurser minskat med en fjärdedel sedan 2010.
Det är en märklig utveckling. Intuitivt hade nog många trott att de skulle ha ökat. Tekniken har utvecklats ytterligare under tiden och förutsättningarna för att bedriva högkvalitativ distansutbildning är bättre än någonsin. Skulle det då möjligen vara en fråga om begränsad efterfrågan?
En kartläggning av Universitetskanslersämbetet, UKÄ, från december 2017, Distansutbildning i svensk högskola, visade att distansstudenter är äldre än traditionella studenter. Läsåret 2015/16 var andelen distansstudenter över 30 år 55 procent. På de campusförlagda utbildningarna var motsvarade andel endast 23 procent.
Möjligheten att själv schemalägga sin tid, kanske i kombination med studier på halvfart, gör det kanske möjligt att fortsätta jobba och därmed minska bördan av en utebliven inkomst för familjen.
Livet är väldigt annorlunda för den som är i 20- respektive 40-årsåldern. Att börja studera är därmed också väldigt olika projekt. Men alla är överens om att det blir alltmer ovanligt att det räcker att utbilda sig en gång i början av sin karriär och sedan inte fortsätta utvecklas.
Det verkar också som att distansutbildningar har potential att locka personer som kanske annars upplever de högre bildningsinstituten som främmande. Av UKÄ:s kartläggning framgår att väsentligt fler distansstudenter än campusstudenter har lågutbildade föräldrar. Det skulle kunna förklaras av att även lågutbildade normalt har omfattande datorvana vilket gör steget att läsa en distansutbildning relativt litet. Däremot kan de högre lärosätenas särskilda kultur säkerligen upplevas som skrämmande för många som saknar sätt att relatera till den.
Den tilltagande bristen på distansutbildningar hindrar således inte enbart det livslånga lärandet. Det lägger krokben för näringslivet som inte kan få tag på personal med erforderlig kompetens och minskar därför tillväxten. Men att utarma den utbildningsform som personer med studiesvag bakgrund finner mer tillgänglig bidrar också till en social snedvridning.
Det finns mycket att vinna genom att bättre ta till vara möjligheterna att erbjuda distansutbildning.