På DN Debatt måndag föreslår flera av Sveriges tyngsta industriledare – företrädare för företag som Volvo och Saab, Alfa Laval och SKF med flera – att vi ska bygga nya kärnkraftverk. Nej föreslår är egentligen fel, snarare kräver – om den gröna omställningen över huvud taget ska vara möjlig att genomföra.
Man är visserligen tacksam för att regeringen inlett processen mot byggandet av nya reaktorer, men är rädda för att arbetet går för långsamt. Dessutom vill man ha ett blocköverskridande samarbete i frågan, "en process som är förankrad hos den högsta politiska ledningen i Sverige, och dessutom brett förankrad i riksdagen" som man uttrycker det.
I klartext handlar det om att Socialdemokraterna bör medverka i nybyggnationen, fast så politiskt uttrycker sig på goda grunder sällan företrädare för svensk industri. Det är dessutom en traditionell hållning att det är upp till de största partierna, i synnerhet Moderaterna och Socialdemokraterna, att komma överens om långsiktiga förutsättningar.
Problemet är att partiet som är vant att bestämma självt – Socialdemokraterna – i dag befinner sig i en besvärlig situation. Magdalena Andersson har ju svängt om invandringspolitiken, så varför inte större tydlighet i energifrågan?
Helt enkelt eftersom Socialdemokraterna efter en – förhoppningsvis högst eventuell! – valseger nästa gång riskerar att blir beroende av tre rödgröna partier (C, MP och V) med en milt uttryckt ganska kylig inställning till kärnkraft. Besvärligast kan Miljöpartiet bli, i synnerhet som dess nyvalda språkrör Daniel Helldén inte bara säger blankt nej till alla kärnkraftssatsningar inom ett rödgrönt samarbete, utan dessutom vill riva upp vad den nuvarande regeringen håller på att genomföra.
Idealet är förstås Tyskland, som "lyckats" avveckla alla kärnkraftverk och gjort sig oberoende av rysk gas, utan att för den skull ersätta energin med nygammal kolkraft i motsvarande utsträckning. Istället avindustrialiseras Tyskland långsamt. De stora industrierna håller tillbaka produktionen och lägger gärna eventuella nyinvesteringar utomlands.
Det är mot den bakgrunden den pågående politiska och arbetsmarknadsmässiga turbulensen i Tyskland ska ses. Långsamt genomgår nationen helt enkelt en välfärdspolitisk nedrustning.
Det är en utveckling som borde göra framför allt det svenska Miljöpartiet oroligt, men som i typisk grön anda nog snarare ses som ett föredöme. Så länge det finns risk för att sådana vanföreställningar åter får fäste i händelse av ett rödgrönt samarbete, kan svensk industri bara hoppas på fortsatt borgerligt styre.