Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt – vem hade trott att just dessa partiledare skulle hitta varandra! Men vi tar allt från början. För första gången hölls en särskild partiledardebatt i riksdagen i EU-frågor, passande nog på dagen för folkomröstningen om det svenska medlemskapet för 25 år sedan.
Stefan Löfven tog tillfället att föreslå några allmänna mål i vad han säkert trodde skulle bli en lagom högstämd, eller om man så vill avslagen, tillställning. Visserligen kan man fråga sig med vilken trovärdighet statsministern egentligen uttalar sig. Med gammalt språkbruk låter det ju något lustigt när Löfven vill ha ökat kriminalpolitiskt samarbete – samtidigt som regeringens egen kriminalpolitik håller på att haverera. Vidare kan man undra om statsministern verkligen vill ha ett försvarspolitiskt samarbete bortom icke förpliktande fraser eller om han verkligen visste vad han gjorde när han undertecknade den sociala pelaren. Inte lagstadgade minimilöner väl, hoppas LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson på DN-Debatt, men just minimilöner var en av tankarna med en social pelare.
Om det är någon tröst är Löfven inte den ende svenske partiledare med en Europapolitik mer präglad av inrikespolitisk populism än utrikespolitisk kompetens. Och äkta populister skäms inte att hoppa i politisk säng också med motståndare. Vilket var just vad Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt gjorde under gårdagen.
Båda vet, eller borde veta, att striden om ny EU-budget kommer att leda till en kompromiss och tyvärr därmed en ökad avgift för Sverige och andra medlemsländer. Förhoppningsvis då en så liten ökning som möjligt! Det finns goda skäl att ta strid för besparingar i Bryssel, men framgång kräver viss diplomatisk finess.
Därifrån till att Sverige skulle lägga in sitt veto mot varje höjning är inte bara utrikespolitiskt orealistiskt, utan uttryck för just den populism som svenska politiker inte så sällan kritiserar när avsändarna istället står att finna i Polen, Ungern och andra medlemsländer. Fast det vet nog både Busch Thor och Sjöstedt. För hur trovärdigt är det när exempelvis den senare säger att "vi inte litar inte på regeringen"?
Om så är fallet, varför fortsätter Vänsterpartiet då att stödja ministären Löfvens fortsatta existens?
Alla vet svaret på frågan. Att det handlar om ett spel för gallerierna.
Och vad borgerliga sympatisörer tycker om att KD:s partiledare går armkrok med en ärkesocialist – om så bara en dag – borde måhända få en och annan i det kristdemokratiska partihögkvarteret att skruva en smula på sig.