I Linköping har man faktiskt lärt sig läxan. Även om Region Östergötland inte drabbats av de senaste veckornas kaos med materielbrist inom sjukvården (man har inte samma leverantör), kommer man framdeles lägga upp större egna lager.
Mycket klokt och i överensstämmelse med de rekommendationer Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) utfärdat efter myndighetens kritik mot bristande beredskap i olika regioner.
Av drabbade regioner har Södermanland också klarat sig bättre, tack vare något större egna lager.
Andra regioner har som bekant drabbats desto hårdare. Brist på sjukvårdsmateriel har renderat hård ransonering och inställda operationer.
Det är förstås precis lika illa som det låter.
Den uppenbara boven i dramat är förstås leverantören – Apotekstjänst. Detta företag har skyllt på bland annat oväntat stora, samtidiga leveranskrav, men detta duger knappast ens som delförklaring och än mindre som ursäkt. Bristerna har varit så allvarliga att Apotekstjänst inte kan skylla på tillfälliga störningar.
Förhoppningsvis kommer ett antal rättsliga processer att följa. Förhoppningsvis finns det också beredskap för lagskärpningar.
Om leverantörer av nästan vilka skäl som helst inte förmår uppfylla sina åtaganden, måste det också finnas reservplaner.
Viktigast är förstås egna beredskapslager. Därtill måste upphandlingsprocesserna ses över. Och här duger det förmodligen inte att regionerna skyller på några leverantörer. Det hela tycks nämligen ack så typiskt för ett Sverige där offentliga uppköpare okritiskt väljer billiga alternativ och ställer otydliga motkrav, lägger alla ägg i samma korg och ägnar sig åt önsketänkande.
Problemet är att regionerna är politiskt styrda och på goda grunder går det inte att ställa folkvalda till svars på samma sätt som anställda tjänstemän eller externa företag. Så länge det inte handlar om uppenbara lagbrott, kan politiker fatta nästan hur dåliga beslut som helst. De går att ställas till ansvar i regionvalen vart fjärde år, men knappast annars och dessa val hamnar dessutom av naturliga skäl i skymundan av de samtidiga riksdagsvalen.
Är det konstigt om politikerförakt sprider sig under sådana omständigheter?
Är det konstigt om det plötsligt uppstår brister som snarast för tankarna till de gamla öststaterna?