Socialdemokraterna har en lång tradition av att uttrycka sig som opposition även när de regerar. På så vis har de kunnat prenumerera på regeringsmakten och samtidigt utmåla sig själva som den givna lösningen på alla uppkomliga samhällsproblem, inklusive problem som den egna politiken skapat. 

Det socialdemokratiska partiet är en listig räv. Eller åtminstone en snabbfotad sådan, som gjort de retoriska anpassningar som decennier av obrutet maktinnehav krävt. Partiets självbild som det givna regeringspartiet har skapat en pragmatism där regerandet alltid sätts före andra principer, värderingar och ställningstaganden. 

Länge kunde Socialdemokraterna räkna med att regera på egen hand, bara ytterkantsvänstern hölls på tillräckligt gott humör. När det inte räckt fick Bondeförbundet (förr) och Miljöpartiet (nu) ingå i regeringen.

I takt med att det socialdemokratiska partiet krympt har svårigheten att hålla regeringsunderlaget på gott humör ökat. Och ju fler partier som behöver tillfredsställas desto krångligare blir det att använda det gamla knepet att själva låta som opposition. 

Efter valet 2018 behövde även mittenpartierna räknas in i underlaget för att Socialdemokraterna skulle kunna fortsätta regera. När januariöverenskommelsen slutits gick det ut tydliga interna order om att hålla tyst om de egna segrarna och låta C och L skryta över sina (Aftonbladet 1/11).   

Att partiet inte längre driver S-märkt regeringspolitik, samt att opinionssiffrorna dalar på grund av den nedtonade S-retoriken, är en logisk konsekvens av att partiet klamrar sig fast i regeringsställning trots bristande mandat. Men det är svårt för partifunktionärerna att acceptera. Enligt flera medier råder det upprorsstämning inom partiet och allt fler röster kräver att man åter måste börja tala med dubbla budskap. 

I SvD-debatt (8/11) argumenterar ett antal före detta riksdagsledamöter för att partiet måste föra fram en kraftfull egen politik – vid sidan av Januariöverenskommelsen – om inte nästa valresultat ska vara i fara. 

Men när statsminister Löfven provpratar som partiledare eller utrustar sina statsråd med dubbla personligheter så resulterar det i KU-anmälningar och att C och MP går i taket. Det är inte att hålla regeringsunderlaget på gott humör. 

Den socialdemokratiska rävsaxen går inte att ta sig ur med mindre än att gnaga av sitt eget regeringsunderlag. I regeringsställning kan partiledningen inget annat än att bita ihop och snällt acceptera konsekvenserna. Surt, sa räven.